You can’t touch me now there’s no feeling left
If you think I’m coming back don’t hold your breath
What you did to me boy I can’t forget
If you think I’m coming back don’t hold your breath

I was under your spell for such a long time couldn't break the chains
You played with my heart tore me apart withall your lies and games
It took all the strength I had but I crawled up on my feet again
Now you’re trying to lure me back but no those days are gone my friend
I loved you so much that I thought that someday you could change
But all you brought me was a heart full of pain

You can’t touch me now there’s no feeling left
If you think I’m coming back don’t hold your breath
What you did to me boy I can’t forget
If you think I’m coming back don’t hold your breath

Don’t hold your breath eh eh

I was worried about you but you never cared about me none
You took my money and I know that you, you could kill someone
I gave you everything but nothing was ever enough
You were always jealous over such crazy stuff

You can’t touch me now there’s no feeling left
If you think I’m coming back don’t hold your breath
What you did to me boy I can’t forget
If you think I’m coming back don’t hold your breath

Don’t hold your breath

Move on don’t look back
I jumped off a train running off the tracks
Your day is gone face the facts
A bad movie ends and the screen fades to black
What you did to me boy I can’t forget
If you think I’m coming back

You can’t touch me now there’s no feeling left
If you think I’m coming back don’t hold your breath
What you did to me boy I can’t forget
If you think I’m coming back don’t hold your breath

Don’t hold your breath

You can’t touch me now there’s no feeling left
If you think I’m coming back don’t hold your breath
What you did to me boy I can’t forget
If you think I’m coming back don’t hold your breath

Först börjar jag med, Ida! Min så kallade lilla syster, som tycker det är så jävla roligt att förstöra denna familjen, riktigt jävla hårt också.
Hon bara fattar inte vad fan hon gjort oss, hur riktigt dåligt vi mår.
Jag kan inte riktigt prata för Linda & Sandra, men jag ser och vet ju hur mamma & pappa känner sig. Dom som har gett henne ALLT, pappa som har satt henne framför allt & alla. Hon som fått allt ifrån båda pappa & mamma. Allt hon pekade på, och nu kommer hon och gnäller? Nu kommer hon och pissar på oss, nu kastar hon oss som några jävla trasiga dockor. Fyfan vad förbannad jag blir!
Detta äter på mig, inifrån. Jag bara hatar det! Jag försökte få kontakt med dig, jag försökte få dig att träffa mig, umgås med mig. Men du kan INTE slita dig ifrån dom jävla luffarna där uppe. Du vill leva som dom, du vill vara som dom, se ut som dom, bete dig som dom, göra allt dom gör, och säga allt dom säger. Du är inte Ida längre, du är äcklig, om jag får lov att säga det. En falsk människa! Och du kommer krossa mer människor om du ska vara som dom. Du ser väl själv, vad dom förstört människor i sin väg. Jag försöker verkligen förstå, försöker se hur du kan VILJA vara som dom, varför du ens vill vara med dom. Men jag.. Jag kommer inte fram till något.
Dom har förstört dig, du skiter i skolan? Seriöst!? Du är ju förfan 16!!!!!!!!
Dom är 20+, hur kan dom ens umgås med dig, har dom inga vänner? Så dom är så desperata så dom umgås med sin 16åriga kusin?
Har bara lust att sätta dom alla 4 i en bil och putta ner den ifrån Angeredsbron.
Det är ingen som förstår hur mycket jag hatar dom, jag hade vilja se dom riktigt lida, jag hade då fan inte fält en tår om dom dog! Helt seriöst..
Så MYCKET bryr jag mig om dom!
Du har valt så jävla fel va, att du kan vända ryggen till, för din egna familj.
Ah, du är du verkligen EN av dom!

Jag säger bara såhär, Lycka till!
Men kommer du hit igen, så får du en örfil...

Jag går och lägger mig med en miljon tankar, jag har alltid klumpen i halsen, klumpen i magen, smärtan vrir i magen på mig, jag mår illa.
Jag drömmer mardrömmar, jag drömmer om alla möjliga saker, men för det mesta är det om det jag precis förlorat.
Min kärlek, min trygghet, mitt leende, mitt hjärta.
Jag vaknar upp, exakt klockan 09:40 - runt den tiden, jag vaknar med en smäll, med ett ryck, som någon har skrämt mig i min dröm.
Jag vaknar kallsvettig, ledsen, mår ännu sämre än vad jag gjorde när jag gick och la mig. Jag tar händerna över ögonen, vänder mig om och kollar på kudden, jag har gråtit i min dröm. Jag får gåshud, jag minns inte vad jag drömmt om.
Börjar då dagen med tankarna, smärtan, längtan, saknaden och tomheten..
Jag överlever mina dagar genom att hitta på något, varje dag, hela tiden. En enda minut, så fort jag kliver innanför dörren, så tänker jag för mycket, jag tänker tillbaka, jag får ont i magen.
Jag har tappat min abtit, jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag kan inte vara vaken, jag vill inte tänka, jag vill inte gråta, jag vill inte leva.
Jag har önsketänkande, jag går runt dagarna in & dagarna ut, hoppas på att en buss kommer min väg, en bil kör på mig, någon som tar mitt liv.
Jag vill få slut på mitt lidande, jag vill få slut på min smärta!
Min längtan är så stor, så stor att jag inte ens vill överleva detta, jag vill inte ens tänka framåt, jag vill inte må bra efter detta, jag vill inte.. Jag bara.. Vill inte!
Jag tänker på, min hand smeker igenom ditt hår.
Jag tänker på, din hand i min hand.
Jag tänker på, din röst, dina tre ord viskas i mitt öra.
Jag tänker på, att hålla om dig, krama om dig, känna din värme.
Jag tänker på, att åf höra din bil, kommandes utanför mitt hus, så jag får kasta ner nyckeln till dig.
Jag tänker på, när du kliver innanför dörren, och vi pussas.
Jag tänker på, dom gångerna du kommit hit, utan en förvarning och vi myser.
Jag tänker på, när du sa till mig, bad mig, att aldrig lämna dig.
Jag tänker på, din student, den dagen, den varma dagen, se dig springa ut, stå där med dina föräldrar, se dig lycklig.
Jag tänker på, kvällarna, då du ber mig hålla om dig, och sen när jag vänder mig om så håller du om mig.
Jag saknar, att ha dig nära, ha din närhet, ha din kärlek.
Jag saknar, ditt leende, ditt skratt, dina kramar, dina ord.
Jag saknar, att känna mig trygg, känna mig hel, vara vi.

Det har gått två.... Två hela jävla veckor.. Fyfan!
Två veckor borde inte vara någonting egentligen, men det känns som att jag gått olycklig i två år, det känns som att jag bara sett mig själv ovanför, leva, gå, umgås, har jag varit närvarande i två veckor?!
Jag är en levande död, jag bara gråter vissa dagar, som nu.
Andra dagar blir jag arg för att du inte hört av dig, och känner att jag får ta tag i mitt liv, och gör saker.
Och så tillbaka till depp dagarna, tillbaka till gråtandet, tillbaka till längtan, saknaden, tillbaka till mardrömmen..

Två veckor, och jag väntar... På typ, kanske.. En ursäkt? Ett hej? Ett tecken på att du inte kastat mig till hajarna efter två veckor..
Jag bara önska, att du kunde visa, bita ihop och bara visa.. :'/
Jag vill inte tvinga fram en ursäkt, jag vill inte tvinga fram några känslor, jag vill inte tvinga dig att bry dig, jag bara önskar att det hade vart så..
Jag har tagit upp min telefon så ofta - ska JAG skriva? ska JAG höra av mig? vad ska jag skriva? vad ska JAG be om ursäkt för?.. Och så låter jag bli..
Jag bara väntar, och jag orkar inte.. Jag orkar inte med att jag börjar inse att du tappat mig, tappat allt, försvunnit.

Jag är ändå arg, besviken, ledsen.. Över att du går bakom min rygg, pratar skit om mig, säger saker som inte stämmer, saker som DU vet är INTE sant, saker som du hittar på för att få vissa att tycka illa om mig.
Du drar grejjer som inte passar in på mig, som inte är JAG.
Jag förstår inte varför du vill förstöra mig, krossa mig, klippa mig i bitar, bränna mitt kött och tömma mig på blod >_<'

Och det jag sa till Zannah, var sant!
Du har kallat henne en bitch, jag minns det, i bilen sa du det.
Sen har du sagt att du "måste" tycka om hans flickvän för att det är din bästa kompis flickvän.
Och jag berättade det till henne för att jag var sårad, du sårade mig, du började snacka skit om mig.
Ah som sagt, du tog upp falska saker om mig, du rog historier som inte handlade om mig.
Jag då berättade jag det för henne, bara för att jag var arg & ledsen för skiten du sa om mig.
Ja, det kanske inte var snällt, och nej, jag kanske inte skulle sagt något till henne, för nu är hon är inblandad och det ville jag verkligen inte.
Men att erkänna sina fel och ber om ursäkt för saker man sagt och gjort ska inte vara så svårt som du får det att framstå å vara.

Ah, jag har väll fått ut det mesta här. Men hade varit så skönt att kunna prata med dig, om du kunde inse någon gång att jag faktiskt har rätt denna gången.
Jag vill inte dansa i att jag har rätt, och jag tänker inte sola i ditt erkännande.
Men bara ifall du kunde komma fram någongång, kliva ut ur din stolthet, kliva ner ifrån din höga stol som du själv satt dig på.

Men ah, om du mår bra av detta, om det är det här du ville, så okey.
Då behöver du inte prata med mig.
Men efter allt, så förtjänar jag en ursäkt. Och det tycker jag du kan hålla med om.
Jaja, fan jag bara tjötar. Jag bara gnäller.
Men jag måste få ut min smärta, min sorg.

Jag kommer nog vänta, och vänta och vänta.
Men NÄR den dagen kommer då jag gett upp, då har jag gett upp!
Då väntar jag varken på ursäkt eller ett hej..

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Om (!) kunde låta mig träffa mina vänner, utan att bli så jävla arg, irriterad & bråka varje gång jag är det, så hade det sluppit bli såhär.
Men får en känsla av att (!) ville att det skulle bli såhär. För att, efter allt jävla tjöt om att (!) inte ville att jag skulle lämna (!), så bad (!) mig att göra slut?
Vem ber om det om man älskar någon?
Och om (!) verkligen kunde se vart problemet sitter så hade vi kunnat ha ett perfekt förhållande.
Som sagt, jag VET att jag inte är perfekt. Men JAG gjorde ALLT för att få det jävla förhållandet att funka. Köpte kläder till (!), betalade bensin - hela jävla tiden, betalade käk - heela jävla tiden.
Jag förklarade iprincip varje dag hur fin jag tyckte (!) var, jag sa att jag älskade (!) så fort (!) sa det till mig.

Jag GJORDE allt, jag gav allt!
Jag gav tid, blod, perngar, kärlek, jag gav allt jag hade!!!
Jag gjorde ALDRIG något sånt när vi bråka, ALDRIG!

Du klagade alltid på mina ex, på hur dom behandlat mig..
JORDEN TILL (!), KOM! DU ÄR VÄRRE ÄN DOM TILLSAMMANS!

Jag HATAR att jag älskar dig! Jag HATAR att jag fortf tänker på dig!
Jag HATAR att känslor kommer ivägen för att jag ska fortsätta HATA dig.
JAG HATAR ATT JAG LIGGER OCH TÄNKER PÅ DIG OM KVÄLLARNA, FAST DET ÄR DUUUUUUUU SOM GJORT FEl, SOM GÖR FEL, MEN INSER DET FAN ALDRIG!
Du kommer ALDRIG att inse det, du kommer ALDRIG att ändra det med mina vänner, eller att du behandlar mig som SKIT!

Sen kan du sitta där och säga till dig själv, säga till alla andra att detta är mitt fel, att jag alltid har fel, att jag ljuger hela jävla tiden & att jag ljuger om att du behandlar mig som skit.
Det är ingen som ser det, för dom hade inte förhållandet med oss, det var inte dom du förbjöd att träffa sina vänner, eller är en idiot emot när ni bråkar..

Jag tog bort dig överallt, för jag vill inte se när du behandlar mig som dina andra tjejer du haft. Glömmer dom på 4 sek, och gå till en annan.
Ja du (!), så speciell känner man sig när du beter dig som du gör..

Fuck this, fuck feelings, fuck you.

Låten jag spelade samtidigt som jag skrev :$ : Ronan Keating - If tomorrow never comes.


Hur ska jag förklara?
Att just dom orden, stack mig rätt i hjärtat.
Allt bara dör nu, allt bara vissnar.
Mina känslor förvinner, för varje tår som rinner ner för min kind.
Jag känner ingen kärlek längre, jag känner bara smärta.
Det gör ont, så j*vla ont.
Men vad ska man göra, jag lever väll för smärtan, för det är de ända jag någonsin kännt i mina 20år.
Jag vill bara göra något åt detta, denna gången.
Jag vill våga, men jag är sen sådan j*vla mes. FAN!
Det räcker inte med tillfällig smärta, jag behöver något annat att tänka på.
Något som gör ont kroppsligt, den smärtan hade jag nog klarat mycket bättre än denna.
Denna smärtan bara tuggar på mina inre organ.
Jag vill bara försvinna denna gången, jag vill bara vissna ett tag.
Ge mig koma, gör så jag slipper se världen ett tag, så jag slipper smärtan som dödar mig psykiskt.
Minns du den gången då jag sa, att du kan aldrig bryta mig psykiskt?
Jag hade fel.
Den dagen då du säger att du slutat älska mig, igår.
Den dagen dog jag inombords, mitt hjärta har ruttnat i mitt bröst.Nu ligger det och dammar, det möglar och rostar ihop.
Jag lever i ett skal, ett skal som får ont i magen, ett skal som tänker för mycket, ett skal som vill knäckat i mitten nu.
Snälla, bara säg det. Bara säg det. Så jag kan göra mig hel igen.
Så jag kan tillbringa mina dagar att bara dö, än att gå och vänta.
Det är så j*vla konstigt, för mina känslor var detsamma, var exakt som den dagen jag träffade dig.
Bara att vi behöver tid ifrån varandra, men jag vill bara veta ifall jag ska släppa min kärlek, eller hålla fast vid den tills dess.
Jag kan inte leva nu, jag kan inte tänka, jag vill inte ens le längre.
Ge mig det jag behöver, ge mig ett svar, så jag kan le igen.
Ge dig själv firheten, så du kan leva.
Gör oss båda en tjänst och inse fakta, så kluven kan du inte vara.
Det finns inget 50/50 i känslor, det finns inget kanske!
Det är ja, eller nej!
För jag väntar inte, jag tänker inte vänta på att du ska VETA.
Jag vill bara gå vidare, eller stanna kvar, jag kan inte göra båda.

Men jag vill bara säga förlåt, för de 500de bråket.
Jag kunde gett mig, jag kunde göra det jag stör mig mest på.
Jag kunde bara ge mig, ge upp bråket. Men nej då.
Jag fortsatte..
Så då, då får jag skylla mig själv att denna dagen kom.
Jag putte dig, jag pressade dig, jag tvingade dig hit.
Jag putte oss emot slutet, jag dra och slog oss genom väggar.
Jag bara fortsatte, när jag bara kunde slutat.

Men vill du inte ha mig längre, så hoppas jag att det finns någon som vill iallfall.
Jag hoppas då, att denna människa ens finns.
Men som sagt, man får väll nöjja sig efter man haft den rätta.

Är det dags nu?.. Är det dags att gå egna vägar?..
Det känns iallafall så..
Men jag hoppas iallafall att, OM du någonsin får för dig att tänka på mig.
Tänk på då vi hade det bra.. Då vi älskade varandra.. Då allt var bra!
Tänk på då vi kunde vara med varandra utan alla bråk & tjöt..
Tänk på när du mådde bra med mig.. På den känslan du fick när vi träffades första gången..
Tänk glatt, tänk posetivt..

Du är värd guld, du är värd mer än vad jag någonsin gav dig.
Jag gav för lite, jag kämpade för lite.
Du förtjänar att må bra, du förtjänar att inte bråka såfort du vaknar.
Du förtjänar en bra framtid, en framtid att se fram emot.
-Åh gud-

Om jag kunde, så hade jag spolat tillbaka till första dagen!
Gör om allt, gör allt rätt!
Ta tillbaka allt dumt jag sagt, ta tillbaka allt ont jag gjort.
Ta tillbaka alla bråk, ta tillbaka alla stunder då du mått dåligt med mig.
Om jag kunde så hade jag undvikit igår, undvikit just dom orden.

Men nu är allt gjort.. Nu är alla korten på bordet.. Nu är orden sagda..
Nu är bråken gjorda, nu är tåranra fälda, nu är smärtan inne.. Nu är slutet framme..

Jag gav aldrig det bästa av mig själv.. Tyvärr!
Och det är synd att man själv måste inse sånt, speciellt när allt ä som värst..
Men du kommer ju alltid sitta på min hand, du kommer alltid finnas här..
Men kanske inte alltid på samma sätt..
Du kommer vara en resa, en underbar resa jag ville fortsätta med, men vart tvungen att få ett slut..
Tack för denna resa, tack för att jag fik uppleva det jag aldrig upplevt förut..
Kärlek!

Tack..

Varför känns det som att vi två, förlorar detta, förlorar varandra i all hat som inte ska finnas, i allt elände som vi skapar för oss själva. När vi kan glömma allt annat, alla andra och bara se varandra, ingen annan.
Jag vill bara vara, bara vara i nuet, se allt bra vi ska ha, se framtiden så ljus som vi vill ha den.
Jag vill skapa detta, göra detta bättre, bättre än vad vi ger, bättre än vad vi ger varandra.
Detta är ingen lek, det är inget spel, jag vill inte bråka om vem som ska ge sig, vem som ska lägga ner egot först, jag vill att du ska vilja, jag vill att jag ska vilja, jag önskar att jag kunde.
Förlorar vi, båda två, i ett spel som vi båda skapat.
Jag vill bara lägga ner skådespelet, jag vill bara leva med dig, med oss, med allt i nuet, bara vara den jag är, och inte få höra vad man ska och inte ska göra.
Jag vill inte förlora detta, men jag ger upp spelet, jag ger upp akten, jag ger up det jag tror jag är, jag ger upp att få uppmärksamheten.
Ger jag allt, då gör jag någon nytta. Ger jag allt, då finns det ingen återvändo. Ger jag allt, då finns det inget jag mer kan göra om detta går förlorat.

Det finns nästan inget att säga.. Jo, men kommer inte på vad jag ska skriva än.. :P
Jag är arg, förbannad, ledsen, sårad, frustrerad, besviken...
Det har alltid varit såhär, det har alltid skitit sig, det har alltid fuckat sig.
Men jag får bara resa mig igen, borsta av mig och gå min egen väg.
Orkar inte med mer folk som tror att dom kan gå över mig, och jag tillåter dom tillochmed? Jag förstår inte vad jag tänker med..
Jag försökte denna gången, jag släppte allt denna gången, jag VILLE verkligen denna gången, jag trodde på detta denna gången.
Jag släppte in honom, jag öppnade mig (mer än vad jag NÅGONSIN gjort i ett förhållande). JAG ändrade mig, jag trodde jag ändrade mig till det bättre, men ändå så förklarade du för mig VARJE gång att detta inte kommer att funka, "detta funkar inte, detta funkar inte, detta funkar inte, detta funkar inte".
Jävlar vad roligt det var att höra det varje gång man bråka. Visst, jag var nog fan ingen ängel själv, men jag bad iallafall om ursäkt, jag fick ångest, jag fick dåligt samvete. Men det vet väll du inte vad det är?
Du som ville få mig att må dåligt, och gotta dig i det.
Det är lite konstigt om du tänker "nej, så var det inte".
För då behöver du verkligen en reality check..
Jag visste redan ifrån början att du hade mycket intressen, du hade mycket för dig. Och ja, jag fick mycket uppmärksamhet ibörjan. Men det betyder inte att jag ville att du skulle börja ta mig för givet.
FÖR DET VAR EXAKT DET DU GJORDE!
Du kan ju fråga vem FAN du vill, om du tror jag ljuger.
Jag mådde PISS, jag har fortfarande ont i magen, men jag mådde dåligt, jag grät mig till sömns,sen kunde jag knappt sova, låg och vred & vände på mig. Och allt detta för att du inte kunde höra av dig, när du visste mycket väl att jag har skickat till dig, jag menar, dog du verkligen av att gå och kolla telefonen IBLAND?
Jag menar, JAG som fick så mycket regler över att ha på min telefon, och svara på den när du ringer eller smsar. DU FLIPPADE TILLOCHMED ÖVER, när jag hade glömt mobilen hemma, och jag åkte iväg med mina SYSKON för att handla..
Och jag får inte ens flippa över lite pga att du inte svarar mig ALLS? :P
Jag säger bara såhär.. Sjukt!
Jag kan inte längre leva under dina regler, jag kan inte leva med att må dåligt, över att du inte svarar (Du som vet vad som finns för tankar i min hjärna, du har ju haft exakt samma tankar). Då borde du kunna sätta dig i min situation.

Det är egentligen DU som ska ändra dig, för det är inget jag kmmer att leva med. Du gav ju mig ett ulltimatum (Lämna dig eller lev med det typ) :P.. Helt jävla sinnes!
Jag ändrade allt för dig, förutom mina vänner och det. Och u kan inte ens röra ett finger för mig? (Menar inte att du inte gjort något för mig), Jag menar att du är så äckligt envis att du inte ens kan ändra en sådan litensak för mig. För att få detta förhållandet att funka. Näh, då skiter du i det istället.
Och det attityen får du väll leva med då, men då har du inget med mig att göra.
Då vill jag inte ens tänka på dig..

Jag kommer ha kvar minnerna, jag kommer ha kvar sakerna, jag kommer fortf älska dig, jag kommer att tänka på dig, jag kommer må dåligt nu & framöver.
Men jag ger mig inte nu, jag går vidare.
Och när/om du inser att du ville detta, så ska du ju kunna ändra dom små sakerna för mig.
Blir bara sårad att veta att du skiter i detta :P.. Jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta..
Nästan 8 månader, ner spolat.. ALLT för att du ville bråka jämt, allt för att du inte kunde ändra det med mina vänner.. Aja, men allt ditt tjöt om att detta inte funkar, ja, nu slipper du alla problem du hade med mig.. (Precis som du sa i telefon).

Hahah.. Och jag får skuld känslor? Och jag ska ändra mig? Och jag ska sluta vara med mina vänner? Och jag ska inte gör det, eller säga det..



Tack för att du krossat mig hjärta, tack för att du fick mig att öppna mig och sen bryter ner mig inifårn. Tack! (Y)

Och ja, ännu ett inlägg. Jag och min jävla skit, visst är det jobbat när man kan klaga så mycket som jag gör.

Jag förstår bara inte din hjärna, jag förstår inte dina tankar, eller ditt hjärta.
Du säger att du älskar mig, jag är ditt allt, jag är din "drog" osv osv.. Men ändå vill du ge upp, eller du "kan" ge upp detta pga bråken.
Det är liksom.. Va?
Jag HATAR våra bråk, jag HATAR att bråka med dig, jag HATAR att känna såhär... Bortglömd, ensam, oälskad..! Jag HATAR det..
Men jag ger inte upp, spelar ingen roll ifall jag gråter mig till sömns, spelar ingen roll ifall det går 4 dagar förbi och vi inte träffas, och jag känner mig helt raderad under dom dagarna. Jag vill bara inte att det ska ta slut. Märks det inte?
Spelar ingen roll vad som händer mellan oss, ifall bråken blir fruktansvärda, jag är fortfarande med dig!
Spelar ingen roll att vi säger massa saker till varandra som vi inte menar, när vi bråkar, jag är fortfarande med dig!
Spelar ingen roll vart vi är, vem vi är med, du är DEN ÄNDA jag tänker på 24/7, fast vi är med varandra eller ifall vi är ifrån.
Du bor i mitt huvud, i mina tankar, mitt hjärta..
Jag har gått nervös hela jävla dagen, har såååå ont i min mage, kan knappt le, skratta eller vara glad, pga våra bråk. Pga att du säger till mig att detta inte kommer att funka..
Jag dör av det!

Sen gjorde jag inget fel.. Jag gjorde ju ingenting som var fel, överhuvudtaget
......Faktiskt!
Jag skrev att jag hoppas dagen blir rolig, och sen att det var roligt.
Jag gjorde inget för att göra dig svartsjuk, jag gör inget för att göra dig svartsjuk!
Jag gör inget för att få dig att må dåligt, eller något åt det hållet..

Men om du inte tycker detta funkar, om du inte älska mig mer, om du inte kan älska mig lika mycket som jag älskar dig, om du tappat känslor, om detta inte känns rätt, så gör du väll rätt i att göra slut!

Det kommer ta i.. Det kommer vara svårt.. Det kommer inte att funka i min hjärna, i mitt hjärta eller i min värld under tiden.. Men om du inte längre kan se mig som din flickvän, så vill jag inte tvinga dig till det..

Men jag är inte klar! Jag har inte kämpat färdigt! Ser du inte att jag lever?
Varför kan du inte bara känna likadant.. Kämpa med mig, gör det bättre då? Gör det bättre med mig? Kämpa med mig! Känn efter ifall du vill detta..
Men du måste tänka efter..
Gör du regler, så kan du inte skita i dom själv, du kan inte göra ALLT du vill, jag kan inte göra ALLT jag vill, men sätter du regler, så är dom för OSS, inte bara för MIG.

Är jag rätt, eller är vi fel?