Jag vet ju att jag vill bo i USA, har alltid velat flytta dit, har alltid velat prata engelska, har alltid drömt om att hitta någon därifrån, flytta dit och börja om.
Men det känns som att den drömmen är så långt bort, och jag vill bara hoppa över alla steg som är tills dess.
Men tydligen så kan jag inte göra det, utan jag får traska dit med tunga långsamma steg, tyvärr.
Ifrån början då, jag har en lägenhet i Thailand och funderar starkt på att flytta dit först, bo där i 1-3år kanske, få ett steg ut ur Sverige, känna på att bo själv, bo någon någonstans där jag måste klara mig själv.
Sen är det ju inte fel att bo i Thailand heller, dit turister åker ifrån ALLA länder. Underbart att träffa nytt folk, vara vid stranden 24/7 på ett ungefär. Gud så gott!
Och sen har jag alltid velat åka till Australien, en sånt fint men farligt land. Och vad jag vet, eller "sett" så finns det en del snygga killar där ;D haha.
Träffade ju en riktigt (om jag får uttrycka mig helt) äckligt sexig kille i Thailand och han kom ju ifrån Australien. Jag menar, det är ett mega stort plus ;) hehe
Så jag vet inte riktigt hur jag ska börja, Thailand - Australien - USA.
Blir ganska tokig, men jag inser nog ganska snart vad jag vill :)

Ja, nu var man här igen. Och denna gången är det både posetivt och negativt.
Vi börjar med det negativa först då, och det är  att jag är sjukt trött på Sverige. Sjukt trött på människor som konstant gör en besviken. Och nu känns det som att det inte ens gör något längre. För det händer så ofta och med så många så det rör mig inte i ryggen längre. Och plus att nu vet jag att jag bara kan ta mitt pick och pack och bara dra härifrån. Jag vet percis vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra och vilka jag vill lämna bakom.
Jag ska flytta till Thailand, vem vill INTE det liksom? Visst, det är inte dit jag egentligen vill flytta, eller där jag vill bo i resten av mitt liv. Jag har två ställen till som jag måste uppleva, som jag måste bo på. Hellst vill jag ju bo i USA, där är mitt slut steg. Men innan det så vill jag till Australien. 1 - Thailand, 2 - Auatralien, 3 - USA. Jag ska göra allt för att komma dit, för att få min dröm, min framtid!
Finns ingen som kan få mig att stanna kvar här, ingen & inget.
Jag lämnar mer än gärna allt bakom mig och startar på nytt. Bara att skriva det gör mig lycklig, gör mig glad och får mig att må så sjukt bra. Detta är ett måste för mig, mindre än detta blir det inte. Om 2-3 år så flyttar jag. Gud så gott det ska bli :)

Jag förstår inte varför jag egentligen mår dåligt. Men nu mår jag sådär konstigt dåligt igen. Och får för mig att jag blivit galen. Allt jag säger känns inte som mina ord. Känns inte som att detta är min kropp längre. Jag låtsas? som att jag mår bra. Jag låtsas? att allt är lugnt och fint. Jag låtsas! Jag vet att det måste nog vara så. Jag saknar människor hela tiden, jag känns mig ensam mesta dels av dagarna och jag mår dåligt dagarna in och ut. Jag orkar inte med detta längre. Jag MÅSTE prata med någon! Att skriva av mig brukade hjälpa mig, det brukade ioförsig bara hjälpa mig för dagen, eller för veckan. Men jag vet att det fortfarande ligger tätt intill hälen på mig. Och när jag stannar så kryper det upp i ryggen på mig igen. Jag har så mycket smärta i magen, i tankarna... I hjärtat! Alla lämnar mig & jag gör ingenting åt saken. Jag bara rycker på axlarna och går vidare. Eller "tror" att jag går vidare. Men det lägger sig bland allt det andra, blandas runt och stelnar till i en stor klump. Går runt och har ont i min mage 24/7. Jag saknar människor som gjort mig så illa, för att (då tiden) var den enda gången jag kände kärlek. Jag gör inte det längre. Jag är rädd för att släppa in någon. Jag är rädd för att bli sårad igen. Jag vågar inte ta steget och chansa. Varför? Fan!
Nej, jag är inte normal någonstans. Och jo, jag har så mycket "problem", hos mig sjäv. Man hör att alla "små barn" mår dåligt, pga av skolan, kärleken och allt som händer i deras liv. Men dom förstår inte, dom ser inte vad som kommer framöver. Visst vill alla se framåt, ta ann framtiden. Men den är hemskare än vad man varit med om. Det kommer mer smärta, större smärta, mer problem och större problem. Det kommer saker man aldrig kommer kunna ta sig ur, saker som alltid kommer att krypa i kroppen. Saker som alltid trappar runt dig om kvällarna. Saker som kommer att hålla dig vaken när du vill sova. Som kommer få dig att vilja ta överdos på sömntabletter eller något liknande. Jag vågar inte säga till folk att jag mår dåligt, att jag RIKTIGT mår dåligt. För vad ska jag säga? Att jag samlat på mig skit för att jag är så dum i huvudet och går inte och pratar med någon? Eller att jag är så dum i huvudet är det är mitt eget fel att skiten fortfarande är kvar. Jag vågar knappt gråta, för då vet jag att det tar aldrig slut. Jag försöker skaka på huvudet och intalar mig mig att jag mår bra, att ingen ska få såra mig igen & att livet kommer att bli grymt här näst. Men så kommer sanningen glidandes fram så fort att jag inte hinner att blinka. Nu, jag har inget jobb längre "Dom ringer bara in mig när dom behöver mig" - Jag kan itne överleva på det. Och jag behöver pengar. Orkar inte låna något mer, jag har PLUS att jag kommer att ham er skulder. Jag hatar AF, dom hjälper ändå inte, inte ett jävla piss! Men måste gå dit ändå, och jag måste göra det snart. Och det är egentligen bara dumt, eftersom vi ska till Thailand snart. Sen kan jag ändå inte skaffa ett jobb "som man bär saker på/i - whatever". Jag behöver inte säga min anledning, vissa förstår, vissa vet och andra - jag bryr mig inte! Iallafall, jag känner mig så jävla ensam, mår dåligt av att sakna och vill träffa en kille, men hittar ingen, vill inte leta, men den/han hittar knappast mig, eftersom jag ligger inne typ varje dag, går inte ut om helgerna längre, för att jag orkar inte, jag bara... Orkar inte! Ingen har tid, ingen vill umgås med mig.. Och ack för att jag låter SÅ jävla patetisk, men så är det. Och det finns inget jag kan göra åt saken. Jag är inte 5 längre, kan inte gå ut på gården och efte 10min så är man bästa vän med alla. Jag är 20, och det blir bara svårare och svårare för mig att öppna mig, träffa någon, bli vän med dom. Kan nästan bara umgås med killar, och jag vet själv att man kan inte vara vän med killar, eftersom killar tänker med kuken! ALLLLLLA KILLAR! -.- Och tjejer avskyr mig. Jo tack, jag vet!
Jag har ingen personlighet kvar, känns det som. Eftersom ingen hör någonsin av sig, ingen vill umgås med mig. Antingen så är jag döds tråkig, eller så tycker dom inte om den jag är. Och att jag skriver detta i en dum jävla blogg, som inte en jävel läser, gör mig bara ännu patetiskare. Eller det kanske är bra? Ingen läser det!
Känner mig redan bättre.
Jag är en stor klump att STÖRD.
Skjut mig!
Nu.
Jag orkar inte med mig själv.

Det fanns så mycket kärlek, det fanns där imellan allt det besvärliga..
Jag har rätt mycket längtan, jag saknar så oerhört mycket..
Det enda som var problemet var att jag var inte bara tillsammans med honom, utan jag var tillsammans med hans föräldrar också. Och det var iprincip det som fick mig att tröttna på själva förhållandet. När vi älskade, älskar jag dom också. När vi var lyckliga, var jag tvungen att göra dom lyckliga också. När vi tjaffsade, tjaffsade jag med dom också. När vi någonsin gjorde något, så var dom alltid med. Vaknade, dom var där. Gick och la oss, dom var där. Gick på toa, dom var där. Åt, dom var där. Andades, dom var där.
Jag uppskattar verkligen allt dom gjort för mig, till 100%. Men det blev för mycket. Jag älskade dom lika mycket som jag älskade honom. Fast inte på det sättet!
Men i slutet av förhållandes, så blev jag tyvärr gravid. Jag fick reda på det en månad efter vi hade gjort slut. Och jag kände med hela min kropp att det var så fel att göra abort. Så fel! Jag mår fortfarande illa av tanken när jag tänker på att jag gjort det. Jag älskade honom så mycket, oh detta barnet gjorde det bara ännu större för mig. Mina känslor blev djupare och än idag kan jag inte glömma honom. Men tillbaka till föräldrarna- Jag bestämde mig i alla fall för att behålla barnet. Och jag hade inga planer på att berätta för honom, eller för hans föräldrar. För jag ville inte ha dom ännu mer ner körd i min hals, om man säger det så. Men i alla fall, allt gick vidare, och tiden gick. Jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen at berätta fast att det var det störta misstaget jag någonsin gjort, efter aborten då. Och det blev ett jävla liv! Jag har nog aldrig hatat dom så mycket som jag gjorde då, och än idag så blir jag arg när jag tänker på det. Men så är det, jag är en känslig människa rätt igenom, fast jag inte visar det jämt. Men jag glömmer inte saker, glömmer inte hemska grejer människor gjort eller sagt till mig. Det kommer stanna livet ut!
Jag saknar början av förhållandet, då han kom till cafét och jag var helt oförberedd, nervös och ganska glad. Men trodde han skulle dissa mig totalt faktiskt. Men så är det för mig, jag har rätt dåligt självförtroende. Så jag var beredd på att detta skulle gå åt helvete. Men jag sprang in på toaletten på cafét och fixade mig snabbt som bara fan, gick ut i cafét och frågade min kompis Petra ifall jag såg okej ut. Gick ut, och precis som när jag kom utanför dörren så vände han sig om och stängde igen bildörren. Och jag smälte. Handsvett, nervositet, illamående, skakig och helt sprallig. Jag visste att det var han jag skulle vara med i resten av mitt liv. Det klickade så fort vi bara pratade i telefon första gången. Det var precis innan han kom till cafét. Men nu, när jag såg honom, pratade med honom. Så bara visste jag. Han var lång, otroligt söt, hade min klädstil, och leendet to die for. Allt bara klickade! Allt stämde in! Vi var tillsammans i 9-10-11 månader, och jag har ALDRIG älskat någon så mycket & så djupt i hela mitt liv. Bara lite besviken att han kunde hitta sig en flickvän 2-4 månader efter vi gjort slut. Nu har det gått 8 månader, och fortfarande tänker jag på honom, på barnet som kunde varit, på ifall det fortfarande var vi, på framtiden, och på hans föräldrar. Jag tänker på då tiden, på julafton, på hans födelsedag (förra året), på midsommarafton, på hans student, på när vi var i Ullared, på att vårat förhållande höll nästan i ett år. Nästan ett helt år! Men jag som är så dum, gjorde ju slut så fort det inte passade mig. Men det var pga hans föräldrar. Han trodde att hans mamma kunde fixa vårat förhållande jämt. Så fort vi bråkade så sprang han till mamma och bad om hjälp. Och ibland kanske det hjälpte. Men med tiden så störde jag mig, men jag kunde inte säga det till henne. För hon kände väl att hon ville hjälpa. Men jag kände att det bara blev värre.
Vi smsade varandra för ett tag sedan, då han nämnde att han hade ny flickvän. Han skev att han nu hade en tjej som BRYDDE sig om honom. Jag vill bara påpeka. Gjorde inte jag det? Han fick ALLT av mig. I början hade jag inget jobb, så jag kunde inte ge honom något förutom kärlek, och vara där för honom. Men sen fixade hans mamma ett jobb till mig, och hela min lön gick till honom, iprincip! Betalande jämt mat, hans bensin, han fick kläder, han fick saker till sin bil, han fick så mycket julklappar. Så mycket julklappar har jag inte ens köpt till min familj tillsammans. Plus att mellan det så gav jag honom min kärlek, mitt liv, och dum som jag var så gav jag upp mitt sociala liv, pga att han inte gillade NÅGON av mina vänner. Han gillade inte att jag bara var med killar, att jag gick ut på krogen. Han gillade inte ens att jag åkte iväg till stan med mina två stora syskon för att köpa godis. Han blev rosrasande!
Och fortf. dum som jag var, så bad jag alltid om ursäkt! Fast det bet i mig när jag gjorde det, så gjorde jag det! Fast att jag visste att han hade fel och jag hade rätt, så bad jag om ursäkt!
Jag gjorde allt för den killen, jag gav honom allt, och kärlek fick han till mitt sista andetag typ. Men jag var så kär, jag älskade över det vanliga. Jag var lycklig i det olyckliga. Jag såg kärlek när allt var fel. Jag log fast kroppen skrek att det inte var okej. Jag hade kunnat leva med det som hände, som inte skulle hänt. Jag var så kär att jag glömde bort mig själv i förhållande, jag såg bara honom. Men sen fick jag en omställare, att det han gjorde var fel, det kom till mig. Jag fattade! Att hur kan en kille som påstår att han älskar mig göra så emot mig? Jag som aldrig varit svartsjuk, men han fick mig att bli det. Jag hatade den jag blev, den jag var, den han fick mig att bli. Jag hatade att vara svartsjuk, för det var inte jag. Men han gjorde nästan allt för att det skulle komma. Han förstörde mitt sociala liv, helt och hållet. Jag fick inte umgås med någon, utan honom. Och med honom så fick jag inte ens umgås med killar, eller om det var en kille med oss, som jag inte ens kände. Han tog över min telefon, min facebook, min msn, alla mina sidor på Internet om man säger så. Jag var en fånge när jag ”bodde hos dom”. Och det var ingen jag kunde prata med, för det enda jag fick höra var : Jag förstår dig!
HUR skulle dom kunna förstå mig, när dom aldrig gjorde något åt saken? Spelar ingen roll vad det var, så fick JAG skiten. Det var JAG som drog fram monstret i honom?
Hur? Hur kommer det sig? Om han gjorde något emot mig, så var det mitt fel, för då måste jag har gjort något som fick honom att bli så. Gapade han och skrek på mig och kallade mig saker, så var det mitt fel. Hans mamma stod brevid honom när han hotade mig i telefon, att han skulle ta mitt och barnets liv om han behöll det. Hon bad mig dra åt helvete, för att jag ville behålla det? Jag har inte ens någon kontakt med dom, och det hade jag nog inte haft ifall jag hade behållt det. Så hur kunde dom bara vända så? Dom kunde stöttat mig istället, men nej! Dom kunde funnits där för mig istället, men nej! Dom kunde varit snälla och säga varför jag inte skulle behålla det just nu, men nej! Dom vände sida, totalt! Och jag hatade dom! Jag hatade dom lika mycket som jag hatar den andra fam. Gardberg.
Men jag gjorde inte aborten för deras skull, för att jag blev hotad eller för att dom skulle hata mig. Jag gjorde det för att jag tänkte rätt, jag tänkte på rätt bana. Jag hade inget fast jobb, ingen lägenhet, bodde hemma, hade inga pengar, ingenting. Det enda jag kunde ge mitt banr isåfall var kärlek, och det är ioförsig viktigast. Men det är inget vi hade kunnat överleva på.
Ack för att jag ångrar mig att jag gjorde abort, så var det rätt. När jag väl får barn så ska jag älska dom så mycket med hela mitt hjärta, med hela min kropp till mitt sista andetag!
För jag vet, att jag kommer att få mina 4 pojkar ^^, jag vet att jag kommer att hitta min rätta kille, som också kommer att vlija ha en stor familj. Och jag vet att i framtiden så kommer jag att vara lycklig! Just nu saknar jag bara då tiden, eftersom man inte har någon kärlek just nu. Men jag kan inte bli tillsammans med någon om man fastnat i tiden. Det finns ju en kille jag hade kunnat tänka mig att gå fram med, men jag vet att det inte hade hållt speciellt länge. Han är något år yngre och yngre killar vill alltid vara singlar, få sig några flickor innan dom hittar en flickvän. Och det förstår jag! Därför ger jag mig inte in i det. Jag ska ligga lågt ett tag, med killar & kärlek överhuvudtaget. Det förvirrar mig bara. Som sagt, jag måste hitta mig själv, måste veta vem jag är utan en kille. Och jag har fortfarande inte hittat mig efter 8 månader. Jaja, det är bara att ta dagarna som dom kommer, göra det man själv tycker är kul, skita ivad alla andra tycker och tänker. Köra sitt eget race & leva sitt liv!
Får hoppas att magsåret försvinner, så man slipper oroa sig över det. Vill inte gå runt och tro dag in och dag ut att jag kommer att dö när som hellst. Känns inte som att någon hade brytt sig ändå. Finns ingen jag kan prata med. Absolut ingen! Känner mig så otroligt ensam. Men jag måste ur detta, vill inte vara deppig längre. Men det händer inte över en natt precis. Får leva med det tills jag orkar ta tag i det. Jag får ta en sak i taget, och nu är det att jobba tills vi åker till Thailand, så jag kan fixa mina bröst där. Som jag har velat göra sen jag fick mina myggbett på kroppen ^^, Precis som det då, jag har fått höra att jag inte ska göra det. Men om jag nu har så lågt självförtroende, mår så psykiskt och fysiskt dåligt pga av mina bröstm så ska jag ju göra det. Om det får MIG att må bra? Det är ju bara dåliga människor som stoppar en annan från att må bra. Och dom puttar jag åt sidan, glömmer i det förflutna som resten av allt det andra, typ som en redig utekväll för mig typ. Glömt och borta! Finns vissa pinsamma saker, men det glömmer man med tiden! Den som står i min väg istället för att följa den, dom finns inte för mig!
Jag vet varför jag skriver så mycket, bara för at det finns ingen bättre att prata med än ”sig själv”, eller typ skriva ner det. En riktigt lättnad. Nog därför jag nästan bara skriver när jag är ledsen eller mår dåligt. Eftersom det hjälper mig. Jag mår bra av det. Nä, nu måste jag gå och fixa mig, ska träffa en kompis, sen ska jag vara hemma och sova bort dagen, eftersom imorgon är det jobb J Vill egentligen inte jobba, men hur ska jag annars få pengar? J Vi hörs när jag är deppig, ledsen eller mår dåligt! ^^, Fred

Fyfan vad jobbigt det är att läsa din blogg. Och ja, jag råkade hitta den när jag sökte på ditt namn på google. Vet inte varför, vet inte vad jag ville hitta, eller vad jag letade efter. Men din blogg bränner sönder i mig, att se att du älskar dina kusiner mer än vad du älskar mig. Jag som verkligen är din syster. Jag vill inte att du ska vara där längre, har inte velat det sen detta hände. Hatade att du umgicks med dom så mycket. Att du verkligen ville vara med dom, att du åkte upp dit varje dag, var där hela dagarna. Du hatade att jag kom dit, du hatade att jag var med. Men du förstår inte hur det är att ha en lillasyster, som inte veta av en. Den enda människan man älskar så mycket att man kunde gett bort sitt liv för att bara se dig le. Detta är så äckligt jävla jobbigt! Ju mer jag hatar dom, ju mer putter jag bort dig: Och jag vet inte vad jag ska göra. För jag kan inte göra något annat än att hata dom, vilja ta deras liv, önskar & drömmer om att dom ska dö. Jag hatar varje sekund. Sen du lämnade denna familjen så har jag gått runt i en kropp, inte vetat vem jag varit. Velat glömma dom, glömma dig. Jag försökte att inte tänka på det. Men nu har det mer och mer kommit krypandes bakifrån, bitit tag mig i bakhuvudet och dragit ner mig på marken. Jag vet inte hur många gånger jag måste skriva av mig förens allt lugnar sig i mig, när alla trårar börjar ta slut. När!? När ska detta få ett slut? När ska jag sluta sakna dig? När ska jag sluta hata dom? När kan jag hata dom och fortfarande ha dig i mitt liv. Jag dör av tanken, om att du valde dom framför din FAMILJ! Jag klarar inte av det. Varför?? Jag hatar det! Sitta och kolla bilder på dig & mig, eller när du var liten, gör det allt ännu jobbigare. Att äta nudlar gör fan allt sämre. Jag minns när du alltid kom hem ifrån skolan och gjorde nudlar, jag kommer till och med ihåg när du "lärde mig" att koka nudlar, hur dom skulle se ut när dom var klara. Jag saknar dig! Något så förbannat! Jag vill bara hålla för andan, hålla den tills hjärtat stannar! Jag hatar att inte se något roligt i min vardag längre, men jag tackar dom som gör mig vardag lite lättare. Tänk om något händer dig, och jag inte får krama dig en sista gång, eller får höra ditt skratt. Jag har knappt minnen ifrån dig utan att dom är involverade. Den enda gången jag minns ditt leende, ditt skratt är när du är med dom. Och det krossar mig, det bränner i mig som man råkar ta på en platta som är varm, eller dagen efter man brännt sig i solen, och man ligger på kvällarna och kan inte sova, för att det gör så jävla ont, det kliar och man bara önskar att det kan ta slut någon gång. Men detta är nästan tusen gånger så värre än allt det. Jag sitter och undrar dag in & dag ut, vad jag gjorde för fel. vad jag sagt för fel. Hur det kommer sig att du verkligen inte saknar oss, eller hur det kommer att du slutat älska oss. Förstår inte vad vi gjort, något så ondt, att du inte kan säga det. Jag klarar inte detta längre! Jag ser inga ljusa dagar framöver, jag ser att mörkret bara kryper ännu längre in, fyller mig med sorg, som om du dött. Sörger dig så att jag inte vill leva mitt eget liv. Jag ser saknaden som tar över mina lungor, som krymper efter varje andetag. Och ett hat så stort som tar över mitt hjärta, låter det rosta bort till sand. Hur kan jag ens le nu förtiden? Jag känner mig så äcklad av att jag blir glad ibland, det känns som att jag sviker dig. Blir trött på att höra mitt eget skratt, känner mig så falsk, ändå skrattar jag för att det är roligt. Men allt känns så fel, vill inte vara glad, eftersom innerst inne gråter jag, innerst inne vill jag bara stänga in mig i ett litet rum, släcka lamporna, sätta på lugn musik, gråta och bara låta månen lysa upp rummet. Hur kan orden inte ta slut? Hur kan jag fortsätta skriva? Finns det ens något att säga längre? Ja, för jag känner exakt samma känslor dag in och dag ut, men det finns tusen olika sätt att förklara dom. Egentligen vill jag bara radera allt, kopiera allt blått och krycka på "delete" knappen. Men klarar inte av det, måste skriva av mig. Ändå känner jag mig gnällig, men det är inte det att jag behöver uppmärksamhet, det behövs inte nu. Inte i denna situationen. Nu vill jag bara gräva ner mig, vill inte se ljuset som smyger sig igenom gardinerna. Alla bra dagar har alltid en glimt av det svarta, det gråa, det hemska. Men dom kommer, som vanligt, dom smyger sig bakifrån och hugger tag i mig. Sen ligger jag på marken, anstränger mig för att andas.

Vill blunda, hålla andan och bara försvinna..

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig..
Jag vet att jag sagt saker jag egentligen inte skulle ha sagt, men du har bara gjort mig så besviken att jag bara drog med det, släppte ut det i stunden. Och hade jag tänkt efter så hade jag nog inte sagt det jag sa. Men du förstår bara inte hur det känns att vara på denna sidan. Jag har misst den människan som bettyt allt för mig, som vart mitt allt sen du föddes. Jag vill bara att du någonsång skall inse, ska förstå att fast all jävla skit som sagts, som hänt så kommer du alltid vara mitt allt, mitt liv, mitt blod, min familj... Min lillasyster!
Jag bara önskar att jag hade gjort rätt ifrån första början, umgåtts mer med dig när du var liten, visat att jag älskar dig, visa att du verkligen betyder.
Ena stunden så kan jag hata dig för att du gjort såhär, bara lämnat oss, bara vänt din rygg. Och för dom mesta stunderna så saknar jag dig, så mycket att det förstör mig i min vardag.
Jag vet inte ens hur jag ska förklara det längre, jag är maktlös i denna situation, det är du som måste inse att du gjort fel & sagt fel saker till mg, till oss.
Jag bara hatar att du är med dom, jag hade faktiskt inte brytt mig en enda sekund ifall dom dog i en brand, hoppade ifrån angeredsbron, sprang runt och sköt varandra eller ens hugger varandra med knivar. Jag bryr mig faktiskt inte!
Jag vill inte att du ska vara där.. Med dom.. Jag vill inte! jag klarar inte av det, att veta att du kommer att växa upp med dom, göra allt med dom, prata med dom om allt. Det ska vara jag!
Men det är inte därför jag hatar dom, utan jag hatar dom för dom har gjort denna familjen så jävla mycket illa sen vi ens började träffa dom, lärde känna dom.
Jag förstår inte riktigt, och kommer aldrig att förstå, hur dom kan göra såhär, hur DU kan göra såhär.
Fan asså.... Dom gjorde allt för att klippa oss ur ditt liv, dom bad dig iprincip flytta dit, fått dig å röka, ljuga. Dom har fått dig att bli en helt annan människa!
Du som var en pojkflicka, älskade att åka cross, umgås med pappa, du var pappas lilla flicka, du hade din egen stil, du var dig själv & helt underbar.
Men som jag ser dig nu, så gillar jag inte det för fem öre faktiskt.
Sminkar dig som en fjortis, klär dig i absolut ingenting, tror att du är 20år, umgås med dina kusiner som är 20 +, hoppar av skolan (i 9an?????????????) tre veckor innan din avslutning? Du är kaxig, ljuger om att du inte vågar komma hem för att du säger att du är rädd att bli slagen hemma? Det är alltid gap & skrik här hemma, och nej, du fick då fan inte all skit. Men när du började vara ute sent, går inte i skolan och all sån skit, klart som fan att man blir arg på dig då? Vad tror du egentligen? att vi ska klappa dig på axeln och stötta dig? - Det är bra Ida, du behöver ändå inte skolan? :S
Du behöver verkligen inte gå samma väg som dom, men det är ju ioförsig försent nu. Du kommer väl börja jobba i pressbyrån, som dom. Bo där tills du blir 40, inte ha några vänner, osv osv..
Jag hatar detta, jag hatar att du gjort såhär, jag hatar dom!
Jag hatar dom så mycket att jag drömmer om att jag åker upp till Angered och bara skriker på dom, att jag sätter eld på deras hus, med dom i!
Det blir alltid såhär, att man börjar skriva skit om dom, när man nämner dig, eftersom dom är ditt allt /:
Men skitsamma, jag saknar dig iallafall <3



Och snälla Ida... Kom hem!
Jag behöver dig, jag behöver min lillasyster... (U)

Det är upp & ner dagar nu så det skriker om det.. Ena dagen är jag så obeskrivligt lycklig, känner mig på topp, allt är på jävla perfekt & jag allt känns bra.
Men sen som idag, så bara drog det iväg, i bara en blinkning typ.
Jag vet inte vad jag gör för jävla fel, hur jag kan stå ut med mina egna tankar ibland, hur jag ens orkar med omvärlden, och allt som händer.
Jag orkar inte låtsas vara stark, när jag egentligen bara vill lägga mig ner och dö..
Detta med min lillasyster, alltså seriöst, jag klarar inte av det, jag saknar henne så fort jag vaknar, så fort jag öppnar mina ögon på morgonen, så tänker jag på min lillasyster. Jag saknar henne så otroligt mycket, och jag önskar att hon någonsin kunde inse att jag/vi mår dåligt. Jag kan sitta å gråta i timmar bara tanken av henne. Jag känner mig verkligen misslyckad, som syster, som vän, som dotter, som allt. Jag kunde inte ens ha ett förhållande innan allt gick fel, jag kan inte ens vara en stora syster, innan allt bara blåser bort som sand. Och jag försöker, med all min kraft, vara en bra vän, försöker vara där för folk, jag FÖRSÖKER hålla undan mina tankar, mina känslor och mitt liv, när andra mår dåligt. Men det gör nästan allt värre, för jag blir ledsen när mina nära vänner mår dåligt, när dom gråter, när dom känner likadant iprincip.
Jag kanske försöker för mycket? ---- Misslyckas ju ändå..
Får sms, att en viss människa saknar mig, och det tär på mig, det jag byggt upp nu, den tiden jag spenderat med att tro att denna människan inte bryr sig, eller skiter i mig, och jag är inte ett piss. Så får jag detta smset, ioför sig så kan det betyda så mycket, kan betyda något helt annat än vad det jag tror. Men ändå, denna människan kan ändå inte finna sig att bry sig, det kan gå flera veckor innan ett nytt sms kommer, och jag orkar fan inte. Jag önskar att jag hade orken, kraften att be dig att låta mig vara. Men det bara... Det är tankarna som stoppar mig, minnerna som kommer emellan, hjärtat som säger ifrån.
Jag vill kunna klara mig nu, jag vill kunna gå vidare nu, jag vill bara hitta min väg någon gång, jag vill hitta den killen som kommer att älska mig för den jag är och inte den HAN kan ändra mig till.
Mitt skal, börjar bli så tunt nu.. Man kan känna den känsliga sidan bara bubbla upp nu, känslor som bryter sig igenom. Jag vill inte! Jag orkar inte!
Jag hade bara velat spola tillbaka med allt, göra smarta val, gör rätta val, göra fina & snälla val. Jag önskar jag hade en lillasyster, som såg upp till mig, som ville prata med mig om det någonsin var något, men tyvärr finns det ingen stopp knapp någonstans, eller någon sopla tillbaka knapp, och jag blir tokig.. För jag vill inte gå längre, med detta.. Jag känner mig förstörd!
Sen är det små saker mitt emellan allt, som gör att vardagen bara faller samman, som får mina ben att vika sig. En tyngd jag själv skapar, för att ingenting går rätt, ingenting går som jag vill, ingenting.... Ingenting!
Måste en människa inte finnas, för att få dom att bry sig? För att få dig dom att kanske inse att, Jo, hon var verkligen en tjej jag ville leva med, eller, Jo, hon var någon fan min syster ändå.
Nu vill jag bara dränka mig i jobbet, dränka mig i allt annat man kan få tankarna att vänta lite.
Jag vill vara glad, jag vill kunna le igen, jag vill kunna känna mig lyckad, en HEL dag, iallafall i någon enstaka timme. Som förra sommaren, där var allt perfekt för mig.
Men jag känner inte för att resa mig upp denna gången, jag orkar inte leta efter något som jag redan haft, fast bättre.

Ler jag, så har jag fortfarande beskymmer bakom.
Skrattar jag, så gråter jag inombords.
Visar jag kärlek, så önskade jag att det var till någon annan.

Blink-182 - I Miss You
Sum 41 - With Me
Dead By April - Losing you
Rihanna ft. Eminem - Love the way you lie &/part2
Oskar Linnros - Från och med du

Det går inte ens att förklara, hur jag mår & hur förvirrad jag är.
Allt bara.. Jag mår så dåligt över allt som hänt med min lillayster, jag vet inte vad jag ska ta mig till, och det är så mycket skit nu som ligger över en. Så mycket känslor som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag är helt förvirrad, jag önskade att jag jobbade varje dag, 24/7, i disken, och bara stressa. Något som får mig att sluta tänka, på människor, på allt som hänt, på allt som händer, och på allt som kommer att hända. Jag orkar inte mer, jag önska det fanns något jag kunda göra för å glömma, för att kunna gå vidare ifrån allt, bara släppa det någon jävla gång.
Jag saknar min lillasyster, jag saknar massa annat, jag önskar jag gjorde andra val i livet, men ändå inte, jag önskar att vissa saker inte har hänt och vissa människor jag inte träffat. Dom som fått mig att må dåligt, dom som fått mitt hjärta utslitet.
Jag känner mig helt vilse i mina egna tankar, jag orkar inte ens bry mig längre.

Fuck it, be bad!