Morsan <3

Vem ska jag prata med ? Vem skulle förstå ? Vem skulle lyssna ? Vem skulle bry sig ?
Jag känner mig helt ensam.. Helt meningslös.. Jag förstår inte varför sanningen inte kan komma fram till folk, varför måste jag ljuga om hur jag mår ? Varför måste man framstå som att man må bra ?
Iförsig, hur trevligt är det att ta ut sin ilska, rädsla, sorg och allt annat på alla andra ?
Jag klarar det inte.. Jag orkar inte..

Make me disappear

Jag mår dåligt, jag är as trött, jag är sliten och tankespridd*
Jag är sjuk, jag kan inte sova, jag har ont i kroppen, jag tänker för mycket*

Vissa kan säga; Det var väll inget ?
Vissa kan tycka; Det är ju över nu ?
Vissa kan känna; Vad löjlig hon är !
Men det vissa inte vet är hur det är att vara i situationen när den väl är kommen..

Vad ska jag kunna säga till folk så dom förstår att denna känslan är vanlig ?
Vad ska jag kunna säga till folk så dom förstår att den inte tar en dag att glömma ?
Jag kunde sett min mamma bli kniv skuren, vad hade jag kunnat göra då ?
Jag vet inte vad jag vill få ut av allt, jag tycker bara det är så löjligt av folk att titta ner på mig för att jag mår dåligt över det ?
Vad är det för fel på folk ?
Jag har all jävlans fucking rätt att vara upprörd, att vara rädd, att fortfarande skaka som ett jävla svin när jag väl står där uppe igen..
Jag har fanimig all fucking jävla rätt att vara vad fan jag vill just nu !
Jag älskar min mamma, och jag ställer mig alltid framför henne om något händer.. "Om något sånt här händer"
Det är en reflex, det är min vilja, det är min kick, det är tankarna som bara vill ställa sig där och ta smällen istället för morsan..
Klart som fan att det är okey för mig då att vara upprörd ! Fan folk..

Jag älskar dig mamma, och kommer att stå med dig varje jävla gång du jobbar sent !
Jag skiter ifall jag sätter mig i en sådan situation igen, allt för att min mamma ska vara trygg !

Nu ska jag FÖRSÖKA sova iallafall, måste upp imorgon och åka med mamma till jobbet..
Är jag där, så känner jag mig trygg, för då vet jag att jag kan ställa mig ivägen !
Jag är där, jag kan göra något när jag är där..
Aja.. Mer-försöka-sova, mindre-sitta-och-skriva!

Godnatt !

Nej, detta är nog det värsta jag vart med om.. Verkligen! Fyfan..
Kommer jag någonsin kunna sluta tänka på den skiten?
Att ställa mig framför min mamma var det jag var ute efter, det var det jag skulle göra om hon inte hade putt bak mig, jag hade nockat dom, jag hade slagit sönder dom med den jävla kicken jag fick..
Jävla pissluffare..
Dom har gjort det så jävla osäker för mig, osäkert att känna mig trygg där.. Nu känns det som jag har plikten att stå där uppe varje dag, när hon jobbar sent..
Den jävla känslan..
Att rädda morsan var det jag ville, rädda låter så stort, men att ställa mig framför henne så dom inte hugger henne, jag har sagt det till henne, att jag känner mig säkrare att vara där med henne, att veta att jag finns där.. Jag kan ställa mig framför henne..
Men det är ingen som fattar det, vad fan hade hon gjort om hon var ensam?
Hon hade inte reagerat på samma sätt om hon var ensam.. Hon hade inte det, det gör ingen..
Kolla vad som hände med hon som jobbade där innan, hon stod helt själv och hon gav upp, hon gav dom pengarna och bara gav upp..
Jag menar, tänk nu om dom inte själva var så jävla rädda, det märkte man på dom att dom var, men tänk om dom gjort detta innan och var beredda på att högga den dom ska ha pengarna ifrån..
Tänk om hon nu stod ensam, vad hade hänt vad hade mamma gjort? Vad hade dom gjort?
Hur fan ska jag kunna få ut detta på rätt sätt?
Det kanske verkar mesigt, men jag var så rädd att det skulle hända mamma något att jag sket ifall dom hade stuckit mig, dom hade fått göra det bara min mamma hade klarat sig..
Som TUR var nu så var dom nog lika rädda som vi, man märte på dom att dom inte gjort detta förut.. Men ändå..
Jag blir så arg när jag tänker på detta, jag kommer att kolla efter dom varje jävla dag nu..
Och sen ställa sig där uppe dagen efter.. Jo tack, det känns ju jätte trygt.. INTE!
Jag är glad att inget hände mamma, så tacksam, så glad, överlycklig men fortfarande rädd..

Tack ni alla som var där sen, som kom sen, som kunde få oss att glömma det.. Tack
Ida, Pappa, Elin, Louise, Pontus, Joakim, Susanne, Håkan.. Tack!
Tack tack tack..
Vet inte vad mer jag ska säga.. Underbart å ha er där.. Tack!

Jag önskar att jag var lika stark som innan.
Då jag bara gick vidare på en dag.
Då känslor inte fanns i min väg.
Då jag nöjde mig med en ny kille i månaden.
Då killar inte var mitt beskymmer.
Då jag aldrig någonsin kollade tillbaka.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till den människan, den människan jag var innan.
Hon hade inga beskymmer, hon hade inte känslor, hon hade inga killar att tänka på.
Vart är hon ? Ska jag verkligen hitta tillbaka till henne ?

Ah, här sitter man broken igen.. Och här sitter man singel igen.. Och här sitter man i samma situation igen, med samma tårar och med samma känsla i hjärtat..
Det gör så jävla ont så det är fan inte sant, fyfan i hela helvete..
Alla andra som det inte funkat mellan har aldrig nått denna nivå av smärta, fyfan..
Men fortfarande, är det mitt fel att jag sitter här med tårar på kinden och brustet hjärta.. Mitt fel, som vanligt..
Varför ska jag överreagera på allt? Varför? Varför ska jag ens prata, eller ens ha förhållanden?
Så fort jag hör "förhållande" så vet jag "smärta kommer med det".. Och ja, det gör det i alla förhållanden..
Man kan inte gå igenom livet utan smärta, man kan inte gå igenom livet utan att göra misstag, alla lider.. Det är så livet är, man lär sig ifrån känslor, misstag och händelser..
Men jag gör samma misstag om och om och om igen.. Och om och om och om igen.. Det slutar aldrig!
Gillar jag smärtan eller? Gillar jag att bli sårad? Gillar jag att sitta och gråta och bli känslig?
Denna människan som jag älskat i ett antal år, denna människan som stått mig närmast i livet, som har gått igenom min smärta med mig, i alla mina förhållanden så har han var delaktig, han har fått mig att må bättre när jag är nere och när smärtan äter upp mig inifrån.. Han har alltid stått vid min sida, han har alltid vetat vad han ska göra för att få mig att må bättre.. Jag älskar dig!
Denna människan, denna personen, min bäste vän, som alltid varit där för mig.. Denna människan är det jag har sårat, denna personen är det jag har kastat bort för att mitt humör inte håller måttet, för att det inte försvunnit, min bäste vän som blivit min pojkvän fram och tillbaka, min älskling, mitt hjärta, min hälft.. Jag har krossat det, jag har krossat hans hjärta och jag har krossat mitt hjärta..
Jag gillar inte att krossa hjärtan och speciellt inte hans..

Ja, och här sitter man och tårarna tittar fram jag känner hela tiden att smärtan slukar mig, äter mig, krossar mig, förstör mig.. Den tar över mig, min kropp.. Jag blir iskall och rädd..
Jag gör mig själv rädd för förhållanden..
Men han, han som sa att han skulle hjälpa mig igenom detta, han som sa att han skulle vara vid min sida, han lämnar mig, han har lämnat mig.. Han går vidare, han vill inte.. Men han gör det! Han måste..
Jag klarar inte av mig, han orkar inte med mig, han vill inte veta av mig. Men jag förstår honom, jag gör det.
Jag fattar precis varför, jag förstår varför han inte orkar eller klarar av det.
Jag har inte kämpat, jag har inte varit fullt in, jag har inte lagt alla kort på bordet, jag har aldrig stått fast vid det jag lovat, jag har aldrig visat honom att jag verkligen älskar honom.. Fyfan.. Vilken människa jag egentligen är.
Ju mer jag skriver detta, ju mer fattar jag vilken idiot jävel jag varit emot honom, jag vill bara inte att det ska vara över, jag vill vara den som får honom att må bra, jag vill vara den för honom. Fan vad jag älskar honom.
Hela mitt jävla rum påminner ju mig om honom, vart jag än är påminner mig om honom, vad jag än känner påminner mig om honom.
Livet säger mig att man aldrig ska ångra något.. Men jag ångrar att jag varit denna människa, att jag varit denna person emot den människan jag älskar mest över hela denna jävla jorden, denna fucking planeten..
Det finns inte en enda människa som är som honom, han är allt man någonsin kunnat önska sig och när jag väl hade det så var jag osäker och rädd.. Rädd för att det inte skulle bli som jag ville, men det var så jävla perfekt..
Han vad den ända som fick mig att fatta att någon älskar mig, och jag visste att han älskade mig, för att han visade det, han visade mig att det var bara jag, fast jag putte bort honom, jag försökte få honom att vara otrogen.
Jag försökte göra allt för att bråka med honom, jag ville göra allt för att  få honom att må dåligt, kanse lika dåligt som mig? /:
Men vem gör sånt egentligen? :S Vilken jävla frisk människa gör så emot någon man älskar?.. Jo, jag gjorde!
Fyfan, vad jag är hemsk.. Jag spyr på mig själv!

Förlåt.. Om det ens hjälper.. Om ord ens räcker till vad jag vill säga till dig.. Vad jag ångrar mig, hur många förlåt du egentligen förtjänar..
Jag behöver dig! Jag kan inte andas utan dig, jag kan inte gå utan dig, jag kan inte tänka utan dig, jag kan inte känna utan mig, jag kan inte leva utan dig..
Utan dig är jag ingenting! Inte ett jävla piss..
Du är den som får mig att vakna på morgonen. Du är mitt leende, du är mitt skratt, du är mina känslor, du är mitt hjärta, du är den som får mitt hjärta att slå, du är min puls.
Inte ens älska kan förklara vad jag känner för dig, älska låter som "jag tycker om dig" i mina öron när jag säger att jag älskar dig.
Det är du som får mig att vilja bli en bättre människa, en bättre inte ändra mig utan bättre..
Det är du som är mig, jag har försökt att hitta mig själv, men letat någon helt annanstans än där jag hade det.
Det är du, det är med dig.
Jag vet det, jag känner det, jag vill det. Det måste det vara, för du är den ända som har orkat stå ut med mig såhär länge. Jag fattar inte hur du klarat det, eller hur du orkat men du har gjort det.
"Det kommer bara en (den rätte) resten får man acceptera"
Och du är min "den rätte" och om det nu aldrig mer blir du och jag så får jag acceptera nästa, men ingen kommer att kunna nå upp till det jag känner för dig.. Absolut ingen!
Det är bara synd att jag inser skiten försent, men som någon en sa till mig : Man inser vad man hade när det är försent. Och sant som det är.
Men det är det, jag vet ju inte ifall det är försent, men jag tror det. För jag har betett mig som ett jävla svin, och ber om ursäkt för det ett tusentals gånger* Förlåt!

Jag vet inte vad jag gör längre, jag vet inte vad jag ska göra eller säga.
Just nu står allt still, jag kan inte sova fast att mina ögon håller på att svika mig.
Mina ögon är så tunga efter varje tår som pressat sig ur.
Hela dagen.. Hela jävla dagen har jag lipat.
På spårvagnen till Angered, i pressbyrån, dom timmarna jag var där, och försökte hålla tillbaka dom påvägen hem, men så fort jag kom hem så stor bölade jag.
Mitt rum bara skriker ditt namn, mina kuddar luktar fortfarande dig, jag stör mig på det, för du är min sista tanke när jag somnar och min första när jag vaknar. Sen vandrar jag runt och dagdrömmer och lever i mitt huvud istället för att leva här på jorden, i verkligheten.

Snälla, jag är rädd! Rädd att jag kommer hitta någon för att glömma dig, och det vill jag inte.
Jag ber inte.. Jag ber dig inte att ta tillbaka mig, för jag hade tappat mitt självförtoende då, det känns som att jag hade tappat all kontroll jag någonsin byggt upp. Så snälla, lät mig inte be om det.
Jag vill inte svansa, jag vill inte krypa eller slicka marken du går på, för det är inte jag.
Jag är inte sån, jag är inte den människan som ber, och tigger.
Jag gör det inte!
Jag vill bara att du ska veta allt detta, att inte en sekund går utan att jag tänker på dig, på oss, på alla minnen och alla stunder vi haft tillsammans.
Alla dessa år, jag vill inte kasta bort det, jag kan inte helt enkelt.

Sen ska jag inte dra upp massa skit att jag dör utan dig eller något, för jag vill inte att du ska vara tillsammans med mig för att du tror att jag ska ta livet av mig själv eller något.
Visst jag hade nog kunnat dö för dig, men inte på det sättet precis. Du behöver inte tänka så om mig, som du gjorde om en annan person.
Men jag klarar mig, vill du inte ha mig så klarar jag mig.
Jag har gått vidare innan, ett antal gånger.
Och jag kan göra det nu med, men du kommer alltid finnas i mitt hjärta, i min hjärna.
Det är inte upp till mig längre, så säg inte att jag ska komma till dig ifall jag vill något utan det är tvärt om.
Jag kan inte bestämma ifall vi ska bli tillsamman igen, jag kan inte bara säga : Okey, nu blir vi tillsammans igen!
Jag är inte ensam om detta, jag kan inte vara ensam i ett förhållande.
Men om du bestämmer dig för att du inte vill ha mig, så är jag okey med det.
Jag måste respektera det.
Jag klarar mig, så oroa dig inte för mg utan tänk på dig själv, vad du vill, vad du känner !?

Som sagt, förlåt för att jag vart en sån jävla idiot emot dig, jag har inte menat något elakt jag sagt till dig, eller om dig. Jag har inte menat något illa, jag har inte velat något illa. Jag ville inte att det skulle bli såhär.
Jag vill ditt bästa, jag vill att du mår bra, och mår du inte bra med mig så ska du inte vara med mig.
Förlåt för allt iallafall! För alla dumpningar, för alla hårda ord jag sagt, för alla jobbiga stunder jag gett dig, för det jobbiga jag fått dig att ge igenom.

Jag ska iallafall bättra mig, jag ska bli en bättre människa. Jag ska! Jag vill! Jag måste!
Jag ska göra allt för att inte någon mer ska få lida lika mycket som du gjort, och du ska inte få lida något mer.
The devil is gone! (förutom hemma hos dig då :P)
Nej, men nu är klockan 02:01 och jag är rätt trött efter denna hemska jobbiga dag, men kommer nog ändå inte somna förens om några timmar.
Jag kommer nog lätta lite på trycket änu mer, här kommer nog tårar rulla och smärta kännas /:
Jag är så besviken på mig själv.. hmm.. *vad gör jag nu?*
Skitsamma.. Nu ska jag inte skriva mer, shit! *försent typ* :P
Folk har väll redan somnat när dom läser detta, haha! Gud så jobbgit!
Men men, jag har mycket jag vill få ut så enjoy :P

Godnatt alla små popcorn :)
Och jag älskar dig, bästis<3

Ja mina damer och herrar ! :)
Idag mår jag fanimig bra, jag vet inte vad det är men jag mår prima..
Inga problem, inga konstiga tankar eller skit saker i vägen för mig..
Nej! Inte idag inte, och det könns fanimig gött..
Men ändå har jag den tyngden på mina axlar som än inte gett sig av, men det är väll något jag får jobba bort, men än är den inte borta, jag kan fortfarande ha bra dagar men dom dagarna visar jag nog inte min smärta eller all skit jag känner..
Det är väll dom dagarna jag bara vill glömma bort all, och bara må bra ! :) Fett gött!
Allt är bra mellan mig och Petra <3, ah fan det känns gött..
Allt är bra mellan min och Christoffer, det är också rätt nice :)
Sen är allt cool lugnt mellan mig och Pontus också föresten, det känns gött ! :D
Sen med alla andra så är det också rätt bra, än så länge vet jag ingen som kan få mig på dåligt humör :P
Men det kommer väll, och det är nog sådant man får ta när jag äntligen har en bra dag!
Alla bra dagar har väll en vänd punkt :P
Ja, men här sitter jag i skolan nere i cafet "källaren" med Petra, och vi hade tänkt att jobba men det blev ju aldrig så nu, eftersom vi är grymt trötta och vill bara hem..
Men Petra det puckot, ska ju ändå hem och plugga så det spelar ju ändå ingen roll vart hon är någonstans :P
Jag däremot ska hem till syrran efter skolan och hämta minneskortet till mobilen jag fick låna utan hennes pojkvän Nico :) *Tack, föresten*
Sen ska jag vara med Christoffer, men vet inte riktigt vad det är vi ska göra ?! Har ingen susing >_<
Jag orkar fan inte åka hem till honom och sen tillbaka till Länsman, kan lika väl möta honom vid mig ju :P
Aja, men men :)
Btw, så vet jag nu vem Robin i skolan är :P Vi gick tydligen förbi honom i trappen, men visste ju inte att det var han förens Petra sa det :P Så jag har suttit och smsat med honom lite nu :) En trevlig prick faktiskt, och rätt söt ^^
Men det behövs inte nämnas till Christoffer, för då blir väll han arg på mig eller något ! :P hihi
Nej, nu får det vara slut på mitt skrivande.. Jag orkar inte mer, jag börjar på ont i ryggen här >_<
Och lite skitig nödig är jag också för den delen, ååh.. En cigg e jag också sugen på :P
Fan, måste hinna göra massa saker innan jag slutar! :D Ha det bra nu.

Puss

Jag känner mig död, jag känner mig helt livlös, det känns som att jag bara vandrar runt och glor..
Jag bråkar med alla, jag stör mig på allt och alla, jag reagerar hårt på saker som jag inte ens hade brytt mig om innan..
Jag vet inte vad jag håller på med, jag kommer inte ha någon kvar, jag kommer vandra ensam på denna sket planet..
Fast jag vill lägga all skit på mig, så är det inte allt mitt fel.. Folk som vet att jag tar åt mig, som vet att jag hakar upp mig på saker, så gör dom saker som får mig att bli rosrasande !
Jag hade nog kunnat strypa varje jävel som kom i min väg, som sa något spydigt till mig, eller som ens kollar snett på mig, jag känner för mycket ilska, jag som ville ha bort det, gräva ner det..
Men måste man inte få ur sin ilska för att sedan kunna gå vidare ifrån den? Det känns som att det låter helt rätt, men jag vet inte.. Jag vet inte vad jag håller på med längre..
Jag kan inte känna kärlek på samma sätt längre, jag kan inte känna det i hjärtat längre, jag har inte den längtat efter kärleken, efter förhållanden, efter närhet..
Hade jag tappat kontakten med alla mina vänner NU, så hade jag nog inte brytt mig, jag hade bett dom alla dra åt helvete.. Sen hade jag ångrat mig när ilskan har lagt sig, men det är ingen som förstår, som vill stå brevid mig, vid min sida, som kan vara där till 100%, jag har då ingen jag vet jag kan lita på till "någon %" överhuvudtaget..
Jag känner mig inte tillbehörlig av denna jord, av detta folk, jag känner mig helt frusen, som om jag bara säger massa jävla skit men känner tvärt om.. Lögner känns det som jag drar, men ändå är det de enda jag har i mitt liv som jag kan lita på.. Hur konstigt det än låter så lever jag och litar på mina egna lögner :S Shit! Psykfall!
Gaaaaah...
Att ändra sig tar inte två dagar, fem veckor, 7 månader, eller ens ett år, jag menar små steg tar man, men man kan inte ändra en hel människa på så kort tid.. Varje sig man vill eller inte!
Det tar tid, allt tar tid !
Jag kämpar för min skull just nu, men jag kan inte göra det ensam, jag kommer mig känna mig helt borta då, om jag inte har någon vid min sida NU, så kommer jag inte vilja ha någon vid min sida sen, eftersom att det är NU jag behöver deras hjälp, hjälpa att gå vidare, deras hjälp att kunna leva rätt, och hitta den rätta jag.
Men vart är dom? Vart är dom nu? Vem är vid min sida? Vem kan stå vid min sida när jag bryter ihop? när mitt liv tar slut, vem kan erbjuda sin hjläp? Sin tid? Sin vänskap? För en gnutta tid att hjälpa mig?
Vem kan jag lita på? Vem?