Fyfan vad jobbigt det är att läsa din blogg. Och ja, jag råkade hitta den när jag sökte på ditt namn på google. Vet inte varför, vet inte vad jag ville hitta, eller vad jag letade efter. Men din blogg bränner sönder i mig, att se att du älskar dina kusiner mer än vad du älskar mig. Jag som verkligen är din syster. Jag vill inte att du ska vara där längre, har inte velat det sen detta hände. Hatade att du umgicks med dom så mycket. Att du verkligen ville vara med dom, att du åkte upp dit varje dag, var där hela dagarna. Du hatade att jag kom dit, du hatade att jag var med. Men du förstår inte hur det är att ha en lillasyster, som inte veta av en. Den enda människan man älskar så mycket att man kunde gett bort sitt liv för att bara se dig le. Detta är så äckligt jävla jobbigt! Ju mer jag hatar dom, ju mer putter jag bort dig: Och jag vet inte vad jag ska göra. För jag kan inte göra något annat än att hata dom, vilja ta deras liv, önskar & drömmer om att dom ska dö. Jag hatar varje sekund. Sen du lämnade denna familjen så har jag gått runt i en kropp, inte vetat vem jag varit. Velat glömma dom, glömma dig. Jag försökte att inte tänka på det. Men nu har det mer och mer kommit krypandes bakifrån, bitit tag mig i bakhuvudet och dragit ner mig på marken. Jag vet inte hur många gånger jag måste skriva av mig förens allt lugnar sig i mig, när alla trårar börjar ta slut. När!? När ska detta få ett slut? När ska jag sluta sakna dig? När ska jag sluta hata dom? När kan jag hata dom och fortfarande ha dig i mitt liv. Jag dör av tanken, om att du valde dom framför din FAMILJ! Jag klarar inte av det. Varför?? Jag hatar det! Sitta och kolla bilder på dig & mig, eller när du var liten, gör det allt ännu jobbigare. Att äta nudlar gör fan allt sämre. Jag minns när du alltid kom hem ifrån skolan och gjorde nudlar, jag kommer till och med ihåg när du "lärde mig" att koka nudlar, hur dom skulle se ut när dom var klara. Jag saknar dig! Något så förbannat! Jag vill bara hålla för andan, hålla den tills hjärtat stannar! Jag hatar att inte se något roligt i min vardag längre, men jag tackar dom som gör mig vardag lite lättare. Tänk om något händer dig, och jag inte får krama dig en sista gång, eller får höra ditt skratt. Jag har knappt minnen ifrån dig utan att dom är involverade. Den enda gången jag minns ditt leende, ditt skratt är när du är med dom. Och det krossar mig, det bränner i mig som man råkar ta på en platta som är varm, eller dagen efter man brännt sig i solen, och man ligger på kvällarna och kan inte sova, för att det gör så jävla ont, det kliar och man bara önskar att det kan ta slut någon gång. Men detta är nästan tusen gånger så värre än allt det. Jag sitter och undrar dag in & dag ut, vad jag gjorde för fel. vad jag sagt för fel. Hur det kommer sig att du verkligen inte saknar oss, eller hur det kommer att du slutat älska oss. Förstår inte vad vi gjort, något så ondt, att du inte kan säga det. Jag klarar inte detta längre! Jag ser inga ljusa dagar framöver, jag ser att mörkret bara kryper ännu längre in, fyller mig med sorg, som om du dött. Sörger dig så att jag inte vill leva mitt eget liv. Jag ser saknaden som tar över mina lungor, som krymper efter varje andetag. Och ett hat så stort som tar över mitt hjärta, låter det rosta bort till sand. Hur kan jag ens le nu förtiden? Jag känner mig så äcklad av att jag blir glad ibland, det känns som att jag sviker dig. Blir trött på att höra mitt eget skratt, känner mig så falsk, ändå skrattar jag för att det är roligt. Men allt känns så fel, vill inte vara glad, eftersom innerst inne gråter jag, innerst inne vill jag bara stänga in mig i ett litet rum, släcka lamporna, sätta på lugn musik, gråta och bara låta månen lysa upp rummet. Hur kan orden inte ta slut? Hur kan jag fortsätta skriva? Finns det ens något att säga längre? Ja, för jag känner exakt samma känslor dag in och dag ut, men det finns tusen olika sätt att förklara dom. Egentligen vill jag bara radera allt, kopiera allt blått och krycka på "delete" knappen. Men klarar inte av det, måste skriva av mig. Ändå känner jag mig gnällig, men det är inte det att jag behöver uppmärksamhet, det behövs inte nu. Inte i denna situationen. Nu vill jag bara gräva ner mig, vill inte se ljuset som smyger sig igenom gardinerna. Alla bra dagar har alltid en glimt av det svarta, det gråa, det hemska. Men dom kommer, som vanligt, dom smyger sig bakifrån och hugger tag i mig. Sen ligger jag på marken, anstränger mig för att andas.

Vill blunda, hålla andan och bara försvinna..