Det är upp & ner dagar nu så det skriker om det.. Ena dagen är jag så obeskrivligt lycklig, känner mig på topp, allt är på jävla perfekt & jag allt känns bra.
Men sen som idag, så bara drog det iväg, i bara en blinkning typ.
Jag vet inte vad jag gör för jävla fel, hur jag kan stå ut med mina egna tankar ibland, hur jag ens orkar med omvärlden, och allt som händer.
Jag orkar inte låtsas vara stark, när jag egentligen bara vill lägga mig ner och dö..
Detta med min lillasyster, alltså seriöst, jag klarar inte av det, jag saknar henne så fort jag vaknar, så fort jag öppnar mina ögon på morgonen, så tänker jag på min lillasyster. Jag saknar henne så otroligt mycket, och jag önskar att hon någonsin kunde inse att jag/vi mår dåligt. Jag kan sitta å gråta i timmar bara tanken av henne. Jag känner mig verkligen misslyckad, som syster, som vän, som dotter, som allt. Jag kunde inte ens ha ett förhållande innan allt gick fel, jag kan inte ens vara en stora syster, innan allt bara blåser bort som sand. Och jag försöker, med all min kraft, vara en bra vän, försöker vara där för folk, jag FÖRSÖKER hålla undan mina tankar, mina känslor och mitt liv, när andra mår dåligt. Men det gör nästan allt värre, för jag blir ledsen när mina nära vänner mår dåligt, när dom gråter, när dom känner likadant iprincip.
Jag kanske försöker för mycket? ---- Misslyckas ju ändå..
Får sms, att en viss människa saknar mig, och det tär på mig, det jag byggt upp nu, den tiden jag spenderat med att tro att denna människan inte bryr sig, eller skiter i mig, och jag är inte ett piss. Så får jag detta smset, ioför sig så kan det betyda så mycket, kan betyda något helt annat än vad det jag tror. Men ändå, denna människan kan ändå inte finna sig att bry sig, det kan gå flera veckor innan ett nytt sms kommer, och jag orkar fan inte. Jag önskar att jag hade orken, kraften att be dig att låta mig vara. Men det bara... Det är tankarna som stoppar mig, minnerna som kommer emellan, hjärtat som säger ifrån.
Jag vill kunna klara mig nu, jag vill kunna gå vidare nu, jag vill bara hitta min väg någon gång, jag vill hitta den killen som kommer att älska mig för den jag är och inte den HAN kan ändra mig till.
Mitt skal, börjar bli så tunt nu.. Man kan känna den känsliga sidan bara bubbla upp nu, känslor som bryter sig igenom. Jag vill inte! Jag orkar inte!
Jag hade bara velat spola tillbaka med allt, göra smarta val, gör rätta val, göra fina & snälla val. Jag önskar jag hade en lillasyster, som såg upp till mig, som ville prata med mig om det någonsin var något, men tyvärr finns det ingen stopp knapp någonstans, eller någon sopla tillbaka knapp, och jag blir tokig.. För jag vill inte gå längre, med detta.. Jag känner mig förstörd!
Sen är det små saker mitt emellan allt, som gör att vardagen bara faller samman, som får mina ben att vika sig. En tyngd jag själv skapar, för att ingenting går rätt, ingenting går som jag vill, ingenting.... Ingenting!
Måste en människa inte finnas, för att få dom att bry sig? För att få dig dom att kanske inse att, Jo, hon var verkligen en tjej jag ville leva med, eller, Jo, hon var någon fan min syster ändå.
Nu vill jag bara dränka mig i jobbet, dränka mig i allt annat man kan få tankarna att vänta lite.
Jag vill vara glad, jag vill kunna le igen, jag vill kunna känna mig lyckad, en HEL dag, iallafall i någon enstaka timme. Som förra sommaren, där var allt perfekt för mig.
Men jag känner inte för att resa mig upp denna gången, jag orkar inte leta efter något som jag redan haft, fast bättre.

Ler jag, så har jag fortfarande beskymmer bakom.
Skrattar jag, så gråter jag inombords.
Visar jag kärlek, så önskade jag att det var till någon annan.

Blink-182 - I Miss You
Sum 41 - With Me
Dead By April - Losing you
Rihanna ft. Eminem - Love the way you lie &/part2
Oskar Linnros - Från och med du