Jag förstår inte varför jag egentligen mår dåligt. Men nu mår jag sådär konstigt dåligt igen. Och får för mig att jag blivit galen. Allt jag säger känns inte som mina ord. Känns inte som att detta är min kropp längre. Jag låtsas? som att jag mår bra. Jag låtsas? att allt är lugnt och fint. Jag låtsas! Jag vet att det måste nog vara så. Jag saknar människor hela tiden, jag känns mig ensam mesta dels av dagarna och jag mår dåligt dagarna in och ut. Jag orkar inte med detta längre. Jag MÅSTE prata med någon! Att skriva av mig brukade hjälpa mig, det brukade ioförsig bara hjälpa mig för dagen, eller för veckan. Men jag vet att det fortfarande ligger tätt intill hälen på mig. Och när jag stannar så kryper det upp i ryggen på mig igen. Jag har så mycket smärta i magen, i tankarna... I hjärtat! Alla lämnar mig & jag gör ingenting åt saken. Jag bara rycker på axlarna och går vidare. Eller "tror" att jag går vidare. Men det lägger sig bland allt det andra, blandas runt och stelnar till i en stor klump. Går runt och har ont i min mage 24/7. Jag saknar människor som gjort mig så illa, för att (då tiden) var den enda gången jag kände kärlek. Jag gör inte det längre. Jag är rädd för att släppa in någon. Jag är rädd för att bli sårad igen. Jag vågar inte ta steget och chansa. Varför? Fan!
Nej, jag är inte normal någonstans. Och jo, jag har så mycket "problem", hos mig sjäv. Man hör att alla "små barn" mår dåligt, pga av skolan, kärleken och allt som händer i deras liv. Men dom förstår inte, dom ser inte vad som kommer framöver. Visst vill alla se framåt, ta ann framtiden. Men den är hemskare än vad man varit med om. Det kommer mer smärta, större smärta, mer problem och större problem. Det kommer saker man aldrig kommer kunna ta sig ur, saker som alltid kommer att krypa i kroppen. Saker som alltid trappar runt dig om kvällarna. Saker som kommer att hålla dig vaken när du vill sova. Som kommer få dig att vilja ta överdos på sömntabletter eller något liknande. Jag vågar inte säga till folk att jag mår dåligt, att jag RIKTIGT mår dåligt. För vad ska jag säga? Att jag samlat på mig skit för att jag är så dum i huvudet och går inte och pratar med någon? Eller att jag är så dum i huvudet är det är mitt eget fel att skiten fortfarande är kvar. Jag vågar knappt gråta, för då vet jag att det tar aldrig slut. Jag försöker skaka på huvudet och intalar mig mig att jag mår bra, att ingen ska få såra mig igen & att livet kommer att bli grymt här näst. Men så kommer sanningen glidandes fram så fort att jag inte hinner att blinka. Nu, jag har inget jobb längre "Dom ringer bara in mig när dom behöver mig" - Jag kan itne överleva på det. Och jag behöver pengar. Orkar inte låna något mer, jag har PLUS att jag kommer att ham er skulder. Jag hatar AF, dom hjälper ändå inte, inte ett jävla piss! Men måste gå dit ändå, och jag måste göra det snart. Och det är egentligen bara dumt, eftersom vi ska till Thailand snart. Sen kan jag ändå inte skaffa ett jobb "som man bär saker på/i - whatever". Jag behöver inte säga min anledning, vissa förstår, vissa vet och andra - jag bryr mig inte! Iallafall, jag känner mig så jävla ensam, mår dåligt av att sakna och vill träffa en kille, men hittar ingen, vill inte leta, men den/han hittar knappast mig, eftersom jag ligger inne typ varje dag, går inte ut om helgerna längre, för att jag orkar inte, jag bara... Orkar inte! Ingen har tid, ingen vill umgås med mig.. Och ack för att jag låter SÅ jävla patetisk, men så är det. Och det finns inget jag kan göra åt saken. Jag är inte 5 längre, kan inte gå ut på gården och efte 10min så är man bästa vän med alla. Jag är 20, och det blir bara svårare och svårare för mig att öppna mig, träffa någon, bli vän med dom. Kan nästan bara umgås med killar, och jag vet själv att man kan inte vara vän med killar, eftersom killar tänker med kuken! ALLLLLLA KILLAR! -.- Och tjejer avskyr mig. Jo tack, jag vet!
Jag har ingen personlighet kvar, känns det som. Eftersom ingen hör någonsin av sig, ingen vill umgås med mig. Antingen så är jag döds tråkig, eller så tycker dom inte om den jag är. Och att jag skriver detta i en dum jävla blogg, som inte en jävel läser, gör mig bara ännu patetiskare. Eller det kanske är bra? Ingen läser det!
Känner mig redan bättre.
Jag är en stor klump att STÖRD.
Skjut mig!
Nu.
Jag orkar inte med mig själv.