Det fanns så mycket kärlek, det fanns där imellan allt det besvärliga..
Jag har rätt mycket längtan, jag saknar så oerhört mycket..
Det enda som var problemet var att jag var inte bara tillsammans med honom, utan jag var tillsammans med hans föräldrar också. Och det var iprincip det som fick mig att tröttna på själva förhållandet. När vi älskade, älskar jag dom också. När vi var lyckliga, var jag tvungen att göra dom lyckliga också. När vi tjaffsade, tjaffsade jag med dom också. När vi någonsin gjorde något, så var dom alltid med. Vaknade, dom var där. Gick och la oss, dom var där. Gick på toa, dom var där. Åt, dom var där. Andades, dom var där.
Jag uppskattar verkligen allt dom gjort för mig, till 100%. Men det blev för mycket. Jag älskade dom lika mycket som jag älskade honom. Fast inte på det sättet!
Men i slutet av förhållandes, så blev jag tyvärr gravid. Jag fick reda på det en månad efter vi hade gjort slut. Och jag kände med hela min kropp att det var så fel att göra abort. Så fel! Jag mår fortfarande illa av tanken när jag tänker på att jag gjort det. Jag älskade honom så mycket, oh detta barnet gjorde det bara ännu större för mig. Mina känslor blev djupare och än idag kan jag inte glömma honom. Men tillbaka till föräldrarna- Jag bestämde mig i alla fall för att behålla barnet. Och jag hade inga planer på att berätta för honom, eller för hans föräldrar. För jag ville inte ha dom ännu mer ner körd i min hals, om man säger det så. Men i alla fall, allt gick vidare, och tiden gick. Jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen at berätta fast att det var det störta misstaget jag någonsin gjort, efter aborten då. Och det blev ett jävla liv! Jag har nog aldrig hatat dom så mycket som jag gjorde då, och än idag så blir jag arg när jag tänker på det. Men så är det, jag är en känslig människa rätt igenom, fast jag inte visar det jämt. Men jag glömmer inte saker, glömmer inte hemska grejer människor gjort eller sagt till mig. Det kommer stanna livet ut!
Jag saknar början av förhållandet, då han kom till cafét och jag var helt oförberedd, nervös och ganska glad. Men trodde han skulle dissa mig totalt faktiskt. Men så är det för mig, jag har rätt dåligt självförtroende. Så jag var beredd på att detta skulle gå åt helvete. Men jag sprang in på toaletten på cafét och fixade mig snabbt som bara fan, gick ut i cafét och frågade min kompis Petra ifall jag såg okej ut. Gick ut, och precis som när jag kom utanför dörren så vände han sig om och stängde igen bildörren. Och jag smälte. Handsvett, nervositet, illamående, skakig och helt sprallig. Jag visste att det var han jag skulle vara med i resten av mitt liv. Det klickade så fort vi bara pratade i telefon första gången. Det var precis innan han kom till cafét. Men nu, när jag såg honom, pratade med honom. Så bara visste jag. Han var lång, otroligt söt, hade min klädstil, och leendet to die for. Allt bara klickade! Allt stämde in! Vi var tillsammans i 9-10-11 månader, och jag har ALDRIG älskat någon så mycket & så djupt i hela mitt liv. Bara lite besviken att han kunde hitta sig en flickvän 2-4 månader efter vi gjort slut. Nu har det gått 8 månader, och fortfarande tänker jag på honom, på barnet som kunde varit, på ifall det fortfarande var vi, på framtiden, och på hans föräldrar. Jag tänker på då tiden, på julafton, på hans födelsedag (förra året), på midsommarafton, på hans student, på när vi var i Ullared, på att vårat förhållande höll nästan i ett år. Nästan ett helt år! Men jag som är så dum, gjorde ju slut så fort det inte passade mig. Men det var pga hans föräldrar. Han trodde att hans mamma kunde fixa vårat förhållande jämt. Så fort vi bråkade så sprang han till mamma och bad om hjälp. Och ibland kanske det hjälpte. Men med tiden så störde jag mig, men jag kunde inte säga det till henne. För hon kände väl att hon ville hjälpa. Men jag kände att det bara blev värre.
Vi smsade varandra för ett tag sedan, då han nämnde att han hade ny flickvän. Han skev att han nu hade en tjej som BRYDDE sig om honom. Jag vill bara påpeka. Gjorde inte jag det? Han fick ALLT av mig. I början hade jag inget jobb, så jag kunde inte ge honom något förutom kärlek, och vara där för honom. Men sen fixade hans mamma ett jobb till mig, och hela min lön gick till honom, iprincip! Betalande jämt mat, hans bensin, han fick kläder, han fick saker till sin bil, han fick så mycket julklappar. Så mycket julklappar har jag inte ens köpt till min familj tillsammans. Plus att mellan det så gav jag honom min kärlek, mitt liv, och dum som jag var så gav jag upp mitt sociala liv, pga att han inte gillade NÅGON av mina vänner. Han gillade inte att jag bara var med killar, att jag gick ut på krogen. Han gillade inte ens att jag åkte iväg till stan med mina två stora syskon för att köpa godis. Han blev rosrasande!
Och fortf. dum som jag var, så bad jag alltid om ursäkt! Fast det bet i mig när jag gjorde det, så gjorde jag det! Fast att jag visste att han hade fel och jag hade rätt, så bad jag om ursäkt!
Jag gjorde allt för den killen, jag gav honom allt, och kärlek fick han till mitt sista andetag typ. Men jag var så kär, jag älskade över det vanliga. Jag var lycklig i det olyckliga. Jag såg kärlek när allt var fel. Jag log fast kroppen skrek att det inte var okej. Jag hade kunnat leva med det som hände, som inte skulle hänt. Jag var så kär att jag glömde bort mig själv i förhållande, jag såg bara honom. Men sen fick jag en omställare, att det han gjorde var fel, det kom till mig. Jag fattade! Att hur kan en kille som påstår att han älskar mig göra så emot mig? Jag som aldrig varit svartsjuk, men han fick mig att bli det. Jag hatade den jag blev, den jag var, den han fick mig att bli. Jag hatade att vara svartsjuk, för det var inte jag. Men han gjorde nästan allt för att det skulle komma. Han förstörde mitt sociala liv, helt och hållet. Jag fick inte umgås med någon, utan honom. Och med honom så fick jag inte ens umgås med killar, eller om det var en kille med oss, som jag inte ens kände. Han tog över min telefon, min facebook, min msn, alla mina sidor på Internet om man säger så. Jag var en fånge när jag ”bodde hos dom”. Och det var ingen jag kunde prata med, för det enda jag fick höra var : Jag förstår dig!
HUR skulle dom kunna förstå mig, när dom aldrig gjorde något åt saken? Spelar ingen roll vad det var, så fick JAG skiten. Det var JAG som drog fram monstret i honom?
Hur? Hur kommer det sig? Om han gjorde något emot mig, så var det mitt fel, för då måste jag har gjort något som fick honom att bli så. Gapade han och skrek på mig och kallade mig saker, så var det mitt fel. Hans mamma stod brevid honom när han hotade mig i telefon, att han skulle ta mitt och barnets liv om han behöll det. Hon bad mig dra åt helvete, för att jag ville behålla det? Jag har inte ens någon kontakt med dom, och det hade jag nog inte haft ifall jag hade behållt det. Så hur kunde dom bara vända så? Dom kunde stöttat mig istället, men nej! Dom kunde funnits där för mig istället, men nej! Dom kunde varit snälla och säga varför jag inte skulle behålla det just nu, men nej! Dom vände sida, totalt! Och jag hatade dom! Jag hatade dom lika mycket som jag hatar den andra fam. Gardberg.
Men jag gjorde inte aborten för deras skull, för att jag blev hotad eller för att dom skulle hata mig. Jag gjorde det för att jag tänkte rätt, jag tänkte på rätt bana. Jag hade inget fast jobb, ingen lägenhet, bodde hemma, hade inga pengar, ingenting. Det enda jag kunde ge mitt banr isåfall var kärlek, och det är ioförsig viktigast. Men det är inget vi hade kunnat överleva på.
Ack för att jag ångrar mig att jag gjorde abort, så var det rätt. När jag väl får barn så ska jag älska dom så mycket med hela mitt hjärta, med hela min kropp till mitt sista andetag!
För jag vet, att jag kommer att få mina 4 pojkar ^^, jag vet att jag kommer att hitta min rätta kille, som också kommer att vlija ha en stor familj. Och jag vet att i framtiden så kommer jag att vara lycklig! Just nu saknar jag bara då tiden, eftersom man inte har någon kärlek just nu. Men jag kan inte bli tillsammans med någon om man fastnat i tiden. Det finns ju en kille jag hade kunnat tänka mig att gå fram med, men jag vet att det inte hade hållt speciellt länge. Han är något år yngre och yngre killar vill alltid vara singlar, få sig några flickor innan dom hittar en flickvän. Och det förstår jag! Därför ger jag mig inte in i det. Jag ska ligga lågt ett tag, med killar & kärlek överhuvudtaget. Det förvirrar mig bara. Som sagt, jag måste hitta mig själv, måste veta vem jag är utan en kille. Och jag har fortfarande inte hittat mig efter 8 månader. Jaja, det är bara att ta dagarna som dom kommer, göra det man själv tycker är kul, skita ivad alla andra tycker och tänker. Köra sitt eget race & leva sitt liv!
Får hoppas att magsåret försvinner, så man slipper oroa sig över det. Vill inte gå runt och tro dag in och dag ut att jag kommer att dö när som hellst. Känns inte som att någon hade brytt sig ändå. Finns ingen jag kan prata med. Absolut ingen! Känner mig så otroligt ensam. Men jag måste ur detta, vill inte vara deppig längre. Men det händer inte över en natt precis. Får leva med det tills jag orkar ta tag i det. Jag får ta en sak i taget, och nu är det att jobba tills vi åker till Thailand, så jag kan fixa mina bröst där. Som jag har velat göra sen jag fick mina myggbett på kroppen ^^, Precis som det då, jag har fått höra att jag inte ska göra det. Men om jag nu har så lågt självförtroende, mår så psykiskt och fysiskt dåligt pga av mina bröstm så ska jag ju göra det. Om det får MIG att må bra? Det är ju bara dåliga människor som stoppar en annan från att må bra. Och dom puttar jag åt sidan, glömmer i det förflutna som resten av allt det andra, typ som en redig utekväll för mig typ. Glömt och borta! Finns vissa pinsamma saker, men det glömmer man med tiden! Den som står i min väg istället för att följa den, dom finns inte för mig!
Jag vet varför jag skriver så mycket, bara för at det finns ingen bättre att prata med än ”sig själv”, eller typ skriva ner det. En riktigt lättnad. Nog därför jag nästan bara skriver när jag är ledsen eller mår dåligt. Eftersom det hjälper mig. Jag mår bra av det. Nä, nu måste jag gå och fixa mig, ska träffa en kompis, sen ska jag vara hemma och sova bort dagen, eftersom imorgon är det jobb J Vill egentligen inte jobba, men hur ska jag annars få pengar? J Vi hörs när jag är deppig, ledsen eller mår dåligt! ^^, Fred