Varför känns det som att vi två, förlorar detta, förlorar varandra i all hat som inte ska finnas, i allt elände som vi skapar för oss själva. När vi kan glömma allt annat, alla andra och bara se varandra, ingen annan.
Jag vill bara vara, bara vara i nuet, se allt bra vi ska ha, se framtiden så ljus som vi vill ha den.
Jag vill skapa detta, göra detta bättre, bättre än vad vi ger, bättre än vad vi ger varandra.
Detta är ingen lek, det är inget spel, jag vill inte bråka om vem som ska ge sig, vem som ska lägga ner egot först, jag vill att du ska vilja, jag vill att jag ska vilja, jag önskar att jag kunde.
Förlorar vi, båda två, i ett spel som vi båda skapat.
Jag vill bara lägga ner skådespelet, jag vill bara leva med dig, med oss, med allt i nuet, bara vara den jag är, och inte få höra vad man ska och inte ska göra.
Jag vill inte förlora detta, men jag ger upp spelet, jag ger upp akten, jag ger up det jag tror jag är, jag ger upp att få uppmärksamheten.
Ger jag allt, då gör jag någon nytta. Ger jag allt, då finns det ingen återvändo. Ger jag allt, då finns det inget jag mer kan göra om detta går förlorat.