Och ja, ännu ett inlägg. Jag och min jävla skit, visst är det jobbat när man kan klaga så mycket som jag gör.

Jag förstår bara inte din hjärna, jag förstår inte dina tankar, eller ditt hjärta.
Du säger att du älskar mig, jag är ditt allt, jag är din "drog" osv osv.. Men ändå vill du ge upp, eller du "kan" ge upp detta pga bråken.
Det är liksom.. Va?
Jag HATAR våra bråk, jag HATAR att bråka med dig, jag HATAR att känna såhär... Bortglömd, ensam, oälskad..! Jag HATAR det..
Men jag ger inte upp, spelar ingen roll ifall jag gråter mig till sömns, spelar ingen roll ifall det går 4 dagar förbi och vi inte träffas, och jag känner mig helt raderad under dom dagarna. Jag vill bara inte att det ska ta slut. Märks det inte?
Spelar ingen roll vad som händer mellan oss, ifall bråken blir fruktansvärda, jag är fortfarande med dig!
Spelar ingen roll att vi säger massa saker till varandra som vi inte menar, när vi bråkar, jag är fortfarande med dig!
Spelar ingen roll vart vi är, vem vi är med, du är DEN ÄNDA jag tänker på 24/7, fast vi är med varandra eller ifall vi är ifrån.
Du bor i mitt huvud, i mina tankar, mitt hjärta..
Jag har gått nervös hela jävla dagen, har såååå ont i min mage, kan knappt le, skratta eller vara glad, pga våra bråk. Pga att du säger till mig att detta inte kommer att funka..
Jag dör av det!

Sen gjorde jag inget fel.. Jag gjorde ju ingenting som var fel, överhuvudtaget
......Faktiskt!
Jag skrev att jag hoppas dagen blir rolig, och sen att det var roligt.
Jag gjorde inget för att göra dig svartsjuk, jag gör inget för att göra dig svartsjuk!
Jag gör inget för att få dig att må dåligt, eller något åt det hållet..

Men om du inte tycker detta funkar, om du inte älska mig mer, om du inte kan älska mig lika mycket som jag älskar dig, om du tappat känslor, om detta inte känns rätt, så gör du väll rätt i att göra slut!

Det kommer ta i.. Det kommer vara svårt.. Det kommer inte att funka i min hjärna, i mitt hjärta eller i min värld under tiden.. Men om du inte längre kan se mig som din flickvän, så vill jag inte tvinga dig till det..

Men jag är inte klar! Jag har inte kämpat färdigt! Ser du inte att jag lever?
Varför kan du inte bara känna likadant.. Kämpa med mig, gör det bättre då? Gör det bättre med mig? Kämpa med mig! Känn efter ifall du vill detta..
Men du måste tänka efter..
Gör du regler, så kan du inte skita i dom själv, du kan inte göra ALLT du vill, jag kan inte göra ALLT jag vill, men sätter du regler, så är dom för OSS, inte bara för MIG.

Är jag rätt, eller är vi fel?