Jag får skylla mig själv, faktiskt.. Jag lär mig aldrig, jag är inte menad att ha ett förhållande.. Så är det bara! Punkt slut.
Här kommer en kille, som jag drömt om, en framåtgående kille, som tog allt i sina egna händer, och träffade mig.
Allt går bra, tills... Jag vet inte varför allt slutade funka.. Varför allt stod still..
Känslorna växte, men tiden mellan oss stod still.. Jag vet inte varför..
Fast han är den enda människan jag tänker på, den enda människan jag vill ha i min närhet, så kommer vi alltid fram till att göra slut i slutet av våra bråk..
Vad kan det bero på?
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, fast vi lämnat det som vänner. Så har jag inte den blekaste vad fan jag nu ska göra, hur jag ska gå vidare, vart jag vill gå, vart jag vill att allt ska vara..
Jag gråtar för att känslorna tränger sig igenom, man vet vad man har tills man förlorar det.
Och jag orkar inte förlora dig hela tiden för att min hjärna ska fatta att du är den enda. Och jag orkar inte förlora dig hela tiden för att mitt hjärta ska säga, stopp nu räcker det!
Men sen förstår jag inte varför du inte kan låta mig träffa mina vänner, dom är inte så jävla farliga, och jag vill inte ha någon utav dom på det sättet du tror!
Jag vet inte hur mycket jag behöver visa det, jag vet inte hur många gånger jag måste säga det, för att du ska förstå.
Ska försöka stå på egna ben ett tag, se hur det går, var ganska längsen man var ensam. Och det är fan inge kul, känner jag.
Hur ska jag rädda det, hur ska jag göra för att allt ska funka? Vad ska jag göra för att du ska vilja ha mig tillräckligt mycket för att kunna ge mig lite frihet i vårat förhållande?
Jag tar mit promenarder för att inte gråta, för att kylan ska åta upp mig, men det går inte. Jag bara går, och går och går och går. Och önskar nästan att det hände något så man slapp komma tillbaka till en tom säng..

Men men.. Jag hoppas jag är stark nog att klara av morgon dagen, och tillochmed promenixen jag ska dra på nu.. Skiter att jag har feber och är sjuk, jag måste gå, jag måste ta mig en sväng ner till Eriksberg, och sitta där och gråta ett tag..
Mår nog bättre av det..

Och ser du detta så vill jag bara säga, förlåt för min envishet, min tröghet, mitt jävla humör! Förlåt för att jag inte duger.. Jag hatar att inte vara tillräcklig..
Älskar dig, förevigt!

Din vän Pillan..