Låten jag spelade samtidigt som jag skrev :$ : Ronan Keating - If tomorrow never comes.


Hur ska jag förklara?
Att just dom orden, stack mig rätt i hjärtat.
Allt bara dör nu, allt bara vissnar.
Mina känslor förvinner, för varje tår som rinner ner för min kind.
Jag känner ingen kärlek längre, jag känner bara smärta.
Det gör ont, så j*vla ont.
Men vad ska man göra, jag lever väll för smärtan, för det är de ända jag någonsin kännt i mina 20år.
Jag vill bara göra något åt detta, denna gången.
Jag vill våga, men jag är sen sådan j*vla mes. FAN!
Det räcker inte med tillfällig smärta, jag behöver något annat att tänka på.
Något som gör ont kroppsligt, den smärtan hade jag nog klarat mycket bättre än denna.
Denna smärtan bara tuggar på mina inre organ.
Jag vill bara försvinna denna gången, jag vill bara vissna ett tag.
Ge mig koma, gör så jag slipper se världen ett tag, så jag slipper smärtan som dödar mig psykiskt.
Minns du den gången då jag sa, att du kan aldrig bryta mig psykiskt?
Jag hade fel.
Den dagen då du säger att du slutat älska mig, igår.
Den dagen dog jag inombords, mitt hjärta har ruttnat i mitt bröst.Nu ligger det och dammar, det möglar och rostar ihop.
Jag lever i ett skal, ett skal som får ont i magen, ett skal som tänker för mycket, ett skal som vill knäckat i mitten nu.
Snälla, bara säg det. Bara säg det. Så jag kan göra mig hel igen.
Så jag kan tillbringa mina dagar att bara dö, än att gå och vänta.
Det är så j*vla konstigt, för mina känslor var detsamma, var exakt som den dagen jag träffade dig.
Bara att vi behöver tid ifrån varandra, men jag vill bara veta ifall jag ska släppa min kärlek, eller hålla fast vid den tills dess.
Jag kan inte leva nu, jag kan inte tänka, jag vill inte ens le längre.
Ge mig det jag behöver, ge mig ett svar, så jag kan le igen.
Ge dig själv firheten, så du kan leva.
Gör oss båda en tjänst och inse fakta, så kluven kan du inte vara.
Det finns inget 50/50 i känslor, det finns inget kanske!
Det är ja, eller nej!
För jag väntar inte, jag tänker inte vänta på att du ska VETA.
Jag vill bara gå vidare, eller stanna kvar, jag kan inte göra båda.

Men jag vill bara säga förlåt, för de 500de bråket.
Jag kunde gett mig, jag kunde göra det jag stör mig mest på.
Jag kunde bara ge mig, ge upp bråket. Men nej då.
Jag fortsatte..
Så då, då får jag skylla mig själv att denna dagen kom.
Jag putte dig, jag pressade dig, jag tvingade dig hit.
Jag putte oss emot slutet, jag dra och slog oss genom väggar.
Jag bara fortsatte, när jag bara kunde slutat.

Men vill du inte ha mig längre, så hoppas jag att det finns någon som vill iallfall.
Jag hoppas då, att denna människa ens finns.
Men som sagt, man får väll nöjja sig efter man haft den rätta.

Är det dags nu?.. Är det dags att gå egna vägar?..
Det känns iallafall så..
Men jag hoppas iallafall att, OM du någonsin får för dig att tänka på mig.
Tänk på då vi hade det bra.. Då vi älskade varandra.. Då allt var bra!
Tänk på då vi kunde vara med varandra utan alla bråk & tjöt..
Tänk på när du mådde bra med mig.. På den känslan du fick när vi träffades första gången..
Tänk glatt, tänk posetivt..

Du är värd guld, du är värd mer än vad jag någonsin gav dig.
Jag gav för lite, jag kämpade för lite.
Du förtjänar att må bra, du förtjänar att inte bråka såfort du vaknar.
Du förtjänar en bra framtid, en framtid att se fram emot.
-Åh gud-

Om jag kunde, så hade jag spolat tillbaka till första dagen!
Gör om allt, gör allt rätt!
Ta tillbaka allt dumt jag sagt, ta tillbaka allt ont jag gjort.
Ta tillbaka alla bråk, ta tillbaka alla stunder då du mått dåligt med mig.
Om jag kunde så hade jag undvikit igår, undvikit just dom orden.

Men nu är allt gjort.. Nu är alla korten på bordet.. Nu är orden sagda..
Nu är bråken gjorda, nu är tåranra fälda, nu är smärtan inne.. Nu är slutet framme..

Jag gav aldrig det bästa av mig själv.. Tyvärr!
Och det är synd att man själv måste inse sånt, speciellt när allt ä som värst..
Men du kommer ju alltid sitta på min hand, du kommer alltid finnas här..
Men kanske inte alltid på samma sätt..
Du kommer vara en resa, en underbar resa jag ville fortsätta med, men vart tvungen att få ett slut..
Tack för denna resa, tack för att jag fik uppleva det jag aldrig upplevt förut..
Kärlek!

Tack..

Varför känns det som att vi två, förlorar detta, förlorar varandra i all hat som inte ska finnas, i allt elände som vi skapar för oss själva. När vi kan glömma allt annat, alla andra och bara se varandra, ingen annan.
Jag vill bara vara, bara vara i nuet, se allt bra vi ska ha, se framtiden så ljus som vi vill ha den.
Jag vill skapa detta, göra detta bättre, bättre än vad vi ger, bättre än vad vi ger varandra.
Detta är ingen lek, det är inget spel, jag vill inte bråka om vem som ska ge sig, vem som ska lägga ner egot först, jag vill att du ska vilja, jag vill att jag ska vilja, jag önskar att jag kunde.
Förlorar vi, båda två, i ett spel som vi båda skapat.
Jag vill bara lägga ner skådespelet, jag vill bara leva med dig, med oss, med allt i nuet, bara vara den jag är, och inte få höra vad man ska och inte ska göra.
Jag vill inte förlora detta, men jag ger upp spelet, jag ger upp akten, jag ger up det jag tror jag är, jag ger upp att få uppmärksamheten.
Ger jag allt, då gör jag någon nytta. Ger jag allt, då finns det ingen återvändo. Ger jag allt, då finns det inget jag mer kan göra om detta går förlorat.

Det finns nästan inget att säga.. Jo, men kommer inte på vad jag ska skriva än.. :P
Jag är arg, förbannad, ledsen, sårad, frustrerad, besviken...
Det har alltid varit såhär, det har alltid skitit sig, det har alltid fuckat sig.
Men jag får bara resa mig igen, borsta av mig och gå min egen väg.
Orkar inte med mer folk som tror att dom kan gå över mig, och jag tillåter dom tillochmed? Jag förstår inte vad jag tänker med..
Jag försökte denna gången, jag släppte allt denna gången, jag VILLE verkligen denna gången, jag trodde på detta denna gången.
Jag släppte in honom, jag öppnade mig (mer än vad jag NÅGONSIN gjort i ett förhållande). JAG ändrade mig, jag trodde jag ändrade mig till det bättre, men ändå så förklarade du för mig VARJE gång att detta inte kommer att funka, "detta funkar inte, detta funkar inte, detta funkar inte, detta funkar inte".
Jävlar vad roligt det var att höra det varje gång man bråka. Visst, jag var nog fan ingen ängel själv, men jag bad iallafall om ursäkt, jag fick ångest, jag fick dåligt samvete. Men det vet väll du inte vad det är?
Du som ville få mig att må dåligt, och gotta dig i det.
Det är lite konstigt om du tänker "nej, så var det inte".
För då behöver du verkligen en reality check..
Jag visste redan ifrån början att du hade mycket intressen, du hade mycket för dig. Och ja, jag fick mycket uppmärksamhet ibörjan. Men det betyder inte att jag ville att du skulle börja ta mig för givet.
FÖR DET VAR EXAKT DET DU GJORDE!
Du kan ju fråga vem FAN du vill, om du tror jag ljuger.
Jag mådde PISS, jag har fortfarande ont i magen, men jag mådde dåligt, jag grät mig till sömns,sen kunde jag knappt sova, låg och vred & vände på mig. Och allt detta för att du inte kunde höra av dig, när du visste mycket väl att jag har skickat till dig, jag menar, dog du verkligen av att gå och kolla telefonen IBLAND?
Jag menar, JAG som fick så mycket regler över att ha på min telefon, och svara på den när du ringer eller smsar. DU FLIPPADE TILLOCHMED ÖVER, när jag hade glömt mobilen hemma, och jag åkte iväg med mina SYSKON för att handla..
Och jag får inte ens flippa över lite pga att du inte svarar mig ALLS? :P
Jag säger bara såhär.. Sjukt!
Jag kan inte längre leva under dina regler, jag kan inte leva med att må dåligt, över att du inte svarar (Du som vet vad som finns för tankar i min hjärna, du har ju haft exakt samma tankar). Då borde du kunna sätta dig i min situation.

Det är egentligen DU som ska ändra dig, för det är inget jag kmmer att leva med. Du gav ju mig ett ulltimatum (Lämna dig eller lev med det typ) :P.. Helt jävla sinnes!
Jag ändrade allt för dig, förutom mina vänner och det. Och u kan inte ens röra ett finger för mig? (Menar inte att du inte gjort något för mig), Jag menar att du är så äckligt envis att du inte ens kan ändra en sådan litensak för mig. För att få detta förhållandet att funka. Näh, då skiter du i det istället.
Och det attityen får du väll leva med då, men då har du inget med mig att göra.
Då vill jag inte ens tänka på dig..

Jag kommer ha kvar minnerna, jag kommer ha kvar sakerna, jag kommer fortf älska dig, jag kommer att tänka på dig, jag kommer må dåligt nu & framöver.
Men jag ger mig inte nu, jag går vidare.
Och när/om du inser att du ville detta, så ska du ju kunna ändra dom små sakerna för mig.
Blir bara sårad att veta att du skiter i detta :P.. Jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta..
Nästan 8 månader, ner spolat.. ALLT för att du ville bråka jämt, allt för att du inte kunde ändra det med mina vänner.. Aja, men allt ditt tjöt om att detta inte funkar, ja, nu slipper du alla problem du hade med mig.. (Precis som du sa i telefon).

Hahah.. Och jag får skuld känslor? Och jag ska ändra mig? Och jag ska sluta vara med mina vänner? Och jag ska inte gör det, eller säga det..



Tack för att du krossat mig hjärta, tack för att du fick mig att öppna mig och sen bryter ner mig inifårn. Tack! (Y)

Och ja, ännu ett inlägg. Jag och min jävla skit, visst är det jobbat när man kan klaga så mycket som jag gör.

Jag förstår bara inte din hjärna, jag förstår inte dina tankar, eller ditt hjärta.
Du säger att du älskar mig, jag är ditt allt, jag är din "drog" osv osv.. Men ändå vill du ge upp, eller du "kan" ge upp detta pga bråken.
Det är liksom.. Va?
Jag HATAR våra bråk, jag HATAR att bråka med dig, jag HATAR att känna såhär... Bortglömd, ensam, oälskad..! Jag HATAR det..
Men jag ger inte upp, spelar ingen roll ifall jag gråter mig till sömns, spelar ingen roll ifall det går 4 dagar förbi och vi inte träffas, och jag känner mig helt raderad under dom dagarna. Jag vill bara inte att det ska ta slut. Märks det inte?
Spelar ingen roll vad som händer mellan oss, ifall bråken blir fruktansvärda, jag är fortfarande med dig!
Spelar ingen roll att vi säger massa saker till varandra som vi inte menar, när vi bråkar, jag är fortfarande med dig!
Spelar ingen roll vart vi är, vem vi är med, du är DEN ÄNDA jag tänker på 24/7, fast vi är med varandra eller ifall vi är ifrån.
Du bor i mitt huvud, i mina tankar, mitt hjärta..
Jag har gått nervös hela jävla dagen, har såååå ont i min mage, kan knappt le, skratta eller vara glad, pga våra bråk. Pga att du säger till mig att detta inte kommer att funka..
Jag dör av det!

Sen gjorde jag inget fel.. Jag gjorde ju ingenting som var fel, överhuvudtaget
......Faktiskt!
Jag skrev att jag hoppas dagen blir rolig, och sen att det var roligt.
Jag gjorde inget för att göra dig svartsjuk, jag gör inget för att göra dig svartsjuk!
Jag gör inget för att få dig att må dåligt, eller något åt det hållet..

Men om du inte tycker detta funkar, om du inte älska mig mer, om du inte kan älska mig lika mycket som jag älskar dig, om du tappat känslor, om detta inte känns rätt, så gör du väll rätt i att göra slut!

Det kommer ta i.. Det kommer vara svårt.. Det kommer inte att funka i min hjärna, i mitt hjärta eller i min värld under tiden.. Men om du inte längre kan se mig som din flickvän, så vill jag inte tvinga dig till det..

Men jag är inte klar! Jag har inte kämpat färdigt! Ser du inte att jag lever?
Varför kan du inte bara känna likadant.. Kämpa med mig, gör det bättre då? Gör det bättre med mig? Kämpa med mig! Känn efter ifall du vill detta..
Men du måste tänka efter..
Gör du regler, så kan du inte skita i dom själv, du kan inte göra ALLT du vill, jag kan inte göra ALLT jag vill, men sätter du regler, så är dom för OSS, inte bara för MIG.

Är jag rätt, eller är vi fel?

Jag får skylla mig själv, faktiskt.. Jag lär mig aldrig, jag är inte menad att ha ett förhållande.. Så är det bara! Punkt slut.
Här kommer en kille, som jag drömt om, en framåtgående kille, som tog allt i sina egna händer, och träffade mig.
Allt går bra, tills... Jag vet inte varför allt slutade funka.. Varför allt stod still..
Känslorna växte, men tiden mellan oss stod still.. Jag vet inte varför..
Fast han är den enda människan jag tänker på, den enda människan jag vill ha i min närhet, så kommer vi alltid fram till att göra slut i slutet av våra bråk..
Vad kan det bero på?
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, fast vi lämnat det som vänner. Så har jag inte den blekaste vad fan jag nu ska göra, hur jag ska gå vidare, vart jag vill gå, vart jag vill att allt ska vara..
Jag gråtar för att känslorna tränger sig igenom, man vet vad man har tills man förlorar det.
Och jag orkar inte förlora dig hela tiden för att min hjärna ska fatta att du är den enda. Och jag orkar inte förlora dig hela tiden för att mitt hjärta ska säga, stopp nu räcker det!
Men sen förstår jag inte varför du inte kan låta mig träffa mina vänner, dom är inte så jävla farliga, och jag vill inte ha någon utav dom på det sättet du tror!
Jag vet inte hur mycket jag behöver visa det, jag vet inte hur många gånger jag måste säga det, för att du ska förstå.
Ska försöka stå på egna ben ett tag, se hur det går, var ganska längsen man var ensam. Och det är fan inge kul, känner jag.
Hur ska jag rädda det, hur ska jag göra för att allt ska funka? Vad ska jag göra för att du ska vilja ha mig tillräckligt mycket för att kunna ge mig lite frihet i vårat förhållande?
Jag tar mit promenarder för att inte gråta, för att kylan ska åta upp mig, men det går inte. Jag bara går, och går och går och går. Och önskar nästan att det hände något så man slapp komma tillbaka till en tom säng..

Men men.. Jag hoppas jag är stark nog att klara av morgon dagen, och tillochmed promenixen jag ska dra på nu.. Skiter att jag har feber och är sjuk, jag måste gå, jag måste ta mig en sväng ner till Eriksberg, och sitta där och gråta ett tag..
Mår nog bättre av det..

Och ser du detta så vill jag bara säga, förlåt för min envishet, min tröghet, mitt jävla humör! Förlåt för att jag inte duger.. Jag hatar att inte vara tillräcklig..
Älskar dig, förevigt!

Din vän Pillan..