Jag går och lägger mig med en miljon tankar, jag har alltid klumpen i halsen, klumpen i magen, smärtan vrir i magen på mig, jag mår illa.
Jag drömmer mardrömmar, jag drömmer om alla möjliga saker, men för det mesta är det om det jag precis förlorat.
Min kärlek, min trygghet, mitt leende, mitt hjärta.
Jag vaknar upp, exakt klockan 09:40 - runt den tiden, jag vaknar med en smäll, med ett ryck, som någon har skrämt mig i min dröm.
Jag vaknar kallsvettig, ledsen, mår ännu sämre än vad jag gjorde när jag gick och la mig. Jag tar händerna över ögonen, vänder mig om och kollar på kudden, jag har gråtit i min dröm. Jag får gåshud, jag minns inte vad jag drömmt om.
Börjar då dagen med tankarna, smärtan, längtan, saknaden och tomheten..
Jag överlever mina dagar genom att hitta på något, varje dag, hela tiden. En enda minut, så fort jag kliver innanför dörren, så tänker jag för mycket, jag tänker tillbaka, jag får ont i magen.
Jag har tappat min abtit, jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag kan inte vara vaken, jag vill inte tänka, jag vill inte gråta, jag vill inte leva.
Jag har önsketänkande, jag går runt dagarna in & dagarna ut, hoppas på att en buss kommer min väg, en bil kör på mig, någon som tar mitt liv.
Jag vill få slut på mitt lidande, jag vill få slut på min smärta!
Min längtan är så stor, så stor att jag inte ens vill överleva detta, jag vill inte ens tänka framåt, jag vill inte må bra efter detta, jag vill inte.. Jag bara.. Vill inte!
Jag tänker på, min hand smeker igenom ditt hår.
Jag tänker på, din hand i min hand.
Jag tänker på, din röst, dina tre ord viskas i mitt öra.
Jag tänker på, att hålla om dig, krama om dig, känna din värme.
Jag tänker på, att åf höra din bil, kommandes utanför mitt hus, så jag får kasta ner nyckeln till dig.
Jag tänker på, när du kliver innanför dörren, och vi pussas.
Jag tänker på, dom gångerna du kommit hit, utan en förvarning och vi myser.
Jag tänker på, när du sa till mig, bad mig, att aldrig lämna dig.
Jag tänker på, din student, den dagen, den varma dagen, se dig springa ut, stå där med dina föräldrar, se dig lycklig.
Jag tänker på, kvällarna, då du ber mig hålla om dig, och sen när jag vänder mig om så håller du om mig.
Jag saknar, att ha dig nära, ha din närhet, ha din kärlek.
Jag saknar, ditt leende, ditt skratt, dina kramar, dina ord.
Jag saknar, att känna mig trygg, känna mig hel, vara vi.

Det har gått två.... Två hela jävla veckor.. Fyfan!
Två veckor borde inte vara någonting egentligen, men det känns som att jag gått olycklig i två år, det känns som att jag bara sett mig själv ovanför, leva, gå, umgås, har jag varit närvarande i två veckor?!
Jag är en levande död, jag bara gråter vissa dagar, som nu.
Andra dagar blir jag arg för att du inte hört av dig, och känner att jag får ta tag i mitt liv, och gör saker.
Och så tillbaka till depp dagarna, tillbaka till gråtandet, tillbaka till längtan, saknaden, tillbaka till mardrömmen..

Två veckor, och jag väntar... På typ, kanske.. En ursäkt? Ett hej? Ett tecken på att du inte kastat mig till hajarna efter två veckor..
Jag bara önska, att du kunde visa, bita ihop och bara visa.. :'/
Jag vill inte tvinga fram en ursäkt, jag vill inte tvinga fram några känslor, jag vill inte tvinga dig att bry dig, jag bara önskar att det hade vart så..
Jag har tagit upp min telefon så ofta - ska JAG skriva? ska JAG höra av mig? vad ska jag skriva? vad ska JAG be om ursäkt för?.. Och så låter jag bli..
Jag bara väntar, och jag orkar inte.. Jag orkar inte med att jag börjar inse att du tappat mig, tappat allt, försvunnit.

Jag är ändå arg, besviken, ledsen.. Över att du går bakom min rygg, pratar skit om mig, säger saker som inte stämmer, saker som DU vet är INTE sant, saker som du hittar på för att få vissa att tycka illa om mig.
Du drar grejjer som inte passar in på mig, som inte är JAG.
Jag förstår inte varför du vill förstöra mig, krossa mig, klippa mig i bitar, bränna mitt kött och tömma mig på blod >_<'

Och det jag sa till Zannah, var sant!
Du har kallat henne en bitch, jag minns det, i bilen sa du det.
Sen har du sagt att du "måste" tycka om hans flickvän för att det är din bästa kompis flickvän.
Och jag berättade det till henne för att jag var sårad, du sårade mig, du började snacka skit om mig.
Ah som sagt, du tog upp falska saker om mig, du rog historier som inte handlade om mig.
Jag då berättade jag det för henne, bara för att jag var arg & ledsen för skiten du sa om mig.
Ja, det kanske inte var snällt, och nej, jag kanske inte skulle sagt något till henne, för nu är hon är inblandad och det ville jag verkligen inte.
Men att erkänna sina fel och ber om ursäkt för saker man sagt och gjort ska inte vara så svårt som du får det att framstå å vara.

Ah, jag har väll fått ut det mesta här. Men hade varit så skönt att kunna prata med dig, om du kunde inse någon gång att jag faktiskt har rätt denna gången.
Jag vill inte dansa i att jag har rätt, och jag tänker inte sola i ditt erkännande.
Men bara ifall du kunde komma fram någongång, kliva ut ur din stolthet, kliva ner ifrån din höga stol som du själv satt dig på.

Men ah, om du mår bra av detta, om det är det här du ville, så okey.
Då behöver du inte prata med mig.
Men efter allt, så förtjänar jag en ursäkt. Och det tycker jag du kan hålla med om.
Jaja, fan jag bara tjötar. Jag bara gnäller.
Men jag måste få ut min smärta, min sorg.

Jag kommer nog vänta, och vänta och vänta.
Men NÄR den dagen kommer då jag gett upp, då har jag gett upp!
Då väntar jag varken på ursäkt eller ett hej..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet ju att jag vill bo i USA, har alltid velat flytta dit, har alltid velat prata engelska, har alltid drömt om att hitta någon därifrån, flytta dit och börja om.Men det känns som att den drömmen är så långt bort, och jag vill bara hoppa över all...

Ja, nu var man här igen. Och denna gången är det både posetivt och negativt.Vi börjar med det negativa först då, och det är  att jag är sjukt trött på Sverige. Sjukt trött på människor som konstant gör en besviken. Och nu känns det som att det inte e...

Jag förstår inte varför jag egentligen mår dåligt. Men nu mår jag sådär konstigt dåligt igen. Och får för mig att jag blivit galen. Allt jag säger känns inte som mina ord. Känns inte som att detta är min kropp längre. Jag låtsas? som att jag mår bra....

  Det fanns så mycket kärlek, det fanns där imellan allt det besvärliga.. Jag har rätt mycket längtan, jag saknar så oerhört mycket.. Det enda som var problemet var att jag var inte bara tillsammans med honom, utan jag var tillsammans med hans förä...

Fyfan vad jobbigt det är att läsa din blogg. Och ja, jag råkade hitta den när jag sökte på ditt namn på google. Vet inte varför, vet inte vad jag ville hitta, eller vad jag letade efter. Men din blogg bränner sönder i mig, att se att du älskar dina k...