Jag känner mig död, jag känner mig helt livlös, det känns som att jag bara vandrar runt och glor..
Jag bråkar med alla, jag stör mig på allt och alla, jag reagerar hårt på saker som jag inte ens hade brytt mig om innan..
Jag vet inte vad jag håller på med, jag kommer inte ha någon kvar, jag kommer vandra ensam på denna sket planet..
Fast jag vill lägga all skit på mig, så är det inte allt mitt fel.. Folk som vet att jag tar åt mig, som vet att jag hakar upp mig på saker, så gör dom saker som får mig att bli rosrasande !
Jag hade nog kunnat strypa varje jävel som kom i min väg, som sa något spydigt till mig, eller som ens kollar snett på mig, jag känner för mycket ilska, jag som ville ha bort det, gräva ner det..
Men måste man inte få ur sin ilska för att sedan kunna gå vidare ifrån den? Det känns som att det låter helt rätt, men jag vet inte.. Jag vet inte vad jag håller på med längre..
Jag kan inte känna kärlek på samma sätt längre, jag kan inte känna det i hjärtat längre, jag har inte den längtat efter kärleken, efter förhållanden, efter närhet..
Hade jag tappat kontakten med alla mina vänner NU, så hade jag nog inte brytt mig, jag hade bett dom alla dra åt helvete.. Sen hade jag ångrat mig när ilskan har lagt sig, men det är ingen som förstår, som vill stå brevid mig, vid min sida, som kan vara där till 100%, jag har då ingen jag vet jag kan lita på till "någon %" överhuvudtaget..
Jag känner mig inte tillbehörlig av denna jord, av detta folk, jag känner mig helt frusen, som om jag bara säger massa jävla skit men känner tvärt om.. Lögner känns det som jag drar, men ändå är det de enda jag har i mitt liv som jag kan lita på.. Hur konstigt det än låter så lever jag och litar på mina egna lögner :S Shit! Psykfall!
Gaaaaah...
Att ändra sig tar inte två dagar, fem veckor, 7 månader, eller ens ett år, jag menar små steg tar man, men man kan inte ändra en hel människa på så kort tid.. Varje sig man vill eller inte!
Det tar tid, allt tar tid !
Jag kämpar för min skull just nu, men jag kan inte göra det ensam, jag kommer mig känna mig helt borta då, om jag inte har någon vid min sida NU, så kommer jag inte vilja ha någon vid min sida sen, eftersom att det är NU jag behöver deras hjälp, hjälpa att gå vidare, deras hjälp att kunna leva rätt, och hitta den rätta jag.
Men vart är dom? Vart är dom nu? Vem är vid min sida? Vem kan stå vid min sida när jag bryter ihop? när mitt liv tar slut, vem kan erbjuda sin hjläp? Sin tid? Sin vänskap? För en gnutta tid att hjälpa mig?
Vem kan jag lita på? Vem?